Förra vintern testade Katrineholm och Eskilstuna en ny metod för att få bort snö och is från gång- och cykelbanor – sopsaltning. En salt- och vattenlösning spreds ut över asfalten samtidigt som man sopade med en maskin. Snön och isen smälte ner till barmark, snövallarna försvann och man slapp mycket av det besvärliga halkgruset som ger cykelpunkteringar och som leder till att hundar gör sig illa. Det blev lättare att ta sig fram med permobil, rullstol och rullator.
Men det blir ingen fortsättning på den typen av snöröjning i de två kommunerna. Chefen för stadsbyggnadsförvaltningens gatuavdelning i Eskilstuna menar att sopsaltning kostar flera miljoner mer än traditionell snöröjning, samt att den inte fungerar när temperaturen sjunker till under åtta minusgrader.
De ansvariga i Katrineholm säger i stort samma sak: Metoden är uppskattad men för dyr för en redan ansträngd vinterunderhållsbudget.
Det är feltänkt. Att sopsaltning inte fungerar vid alla temperaturer och på alla typer av underlag, är inte ett argument för att aldrig använda metoden.
Kostnaderna behöver inte bli så stora på lång sikt och bör ses i ett större perspektiv. Beslutsunderlaget måste också vara bättre än en enda kort testperiod, i Eskilstunas fall med knappt funktionsduglig utrustning.
De kommuner som är bäst på sopsaltning har ägnat sig åt det i flera år, med försök och misslyckanden, till dess att de har lärt sig arbetet. Karlstad har på detta sätt tagit fram en saltlösning – en blandning av kalcium- och natriumklorid – som gett goda resultat vid temperaturer ner mot 15 minusgrader.
Och det har inte blivit särskilt dyrt. ”Kostnaden för att halkbekämpa med sand eller saltlake är i stort sett likvärdig”, konstaterar Karlstads kommun i en utvärdering 2016.
Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, skriver om Karlstad i en rapport i år: ”En framgångsfaktor i Karlstad är att de kontinuerligt letar efter förbättringar, testar nya metoder och lösningar och att de vågar misslyckas.”
För att nå den sortens framgång krävs en positiv attityd hos dem som arbetar med röjningen, men även uppbackning från politiker som anslår de medel som behövs och kan acceptera att prislappen är högre än vanligt under en inkörnings- och investeringsperiod.
Dessa kostnader, som långsiktigt inte behöver bli högre än för traditionellt vinterunderhåll, vilket Karlstad kommun har visat, bör också ställas mot de kostnader som uppstår vid bristfällig halkbekämpning. Halkolyckor belastar sjukvården och kostar i form av sjukfrånvaro från arbetet.
Det är även rimligt att resurser för vinterväghållning fördelas jämnare mellan å ena sidan de som tar bilen, å andra sidan de som går och cyklar. Särskilt som kommunerna i andra sammanhang talar sig varma för cykling som transportmedel – även på vintern – för bättre klimat och mindre trängsel på vägarna.