Frankrike kom på rätt väg med Macron, men mer behövs

Ledare 20 juni 2022 20:20
Detta är en ledare. Strengnäs Tidning är en liberal tidning.

Efter Frankrikes parlamentsval avtecknar sig ett par alternativ för mandatperiodens första del. En koalitionsregering med majoritet, troligen med ministrar även från icke-extremistisk höger.

Eller samarbete med växlande majoriteter. Då skulle president Macrons reformparti i mitten, som fortfarande har flest mandat, söka stöd i olika frågor från mer moderat konservativa eller mer mitteninriktade gröna eller socialister.

Ingetdera finns det vana vid i fransk politik eller samhällsdebatt, under ett sextiotal år med nuvarande författning. Att presidentens parti också lyckats få klar parlamentsmajoritet har varit vanligt. Premiärminister och parlamentsmajoritet från presidentens främsta motståndarläger har också förekommit. Men inte koalitioner eller hoppande majoriteter.

 

Ekonomiministern Bruno Le Maire sade efter valet att Frankrike kunde behöva en kompromisskultur som i Tyskland. Så är det, liksom det skulle vara bra att i svensk politik lära från Finland, Tyskland och Holland vad gäller regeringsbildning.

Då Emmanuel Macron valdes första gången, 2017, blev han president i ett land där vård och utbildning hotades av en sönderfallande ekonomisk grund. Näringslivet hade bromsats och stagnerat. Skillnaderna i villkor hade blivit mycket stora mellan olika sektorer på arbetsmarknaden.

En del yrken och intressegrupper, i staten och i skyddade delar av privat näringsliv, drog kortsiktigt nytta av en sådan ordning. De hade framgångsrikt blockerat förändringar.

Arbetsmarknadsreformer har nu genomförts Frankrike. Men det skulle behövas flera år till av ihärdig reformpolitik. Pensionsreform och annat bromsades först av politiskt våld, i kravaller påeldade av extremister. Så kom pandemin.

 

Både ytterhöger och yttervänster har haft framgång i att än mer undergräva de moderat konservativa och de socialdemokratiskt socialistiska. Från båda hållen kom för fem år sedan viktiga tillskott av politiker till Macrons liberalt inriktade mittenrörelse. Den har fortfarande mandat så att det bör räcka för att regera med en del samarbete med andra. Men den mångåriga bräckligheten i Frankrikes politiska system förblir en risk för Europa.

Den franska yttervänsterns nidbild av hårda nedskärningar och antifacklig politik har ofta okritiskt förts vidare i svenska medier. Vad det handlat om är dock att Macron vill uppnå sådant vi i Sverige sedan länge tagit för självklart.

Statsanställda och andra i offentlig sektor hade i Frankrike bevarat en särskild förmånsbehandling med pension, semestrar och andra villkor. Mycket av de politiska strejkerna och upploppen har gått ut på att försvara sådan olikbehandling. De har även riktats mot klimatpolitiken och villkoren för bilkörning. 

 

Vänsterprogrammet som medfört att yttervänster lyckats överflygla både socialdemokrater och gröna är välfärdsfientligt, med färre år i arbetslivet. Det är klimatfientligt i att Frankrike skulle överge kärnkraften – det som gjort landet till ett av de ledande i att ha låg fossilförbränning i förhållande till vad som produceras.

Europa behöver inte mindre av macronsk reformpolitik, utan mer. Dels ifråga om reformer för en stabil grund för välfärden. Dels för att stärka EU:s handlingsförmåga í både klimatpolitik och säkerhetspolitik.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa