Alla politiker pratar om segregation som ett problem. Men inte alla är villiga att motverka den. Inte när starka gruppintressen står på spel.

Det syns i den debatt som följt på framför allt Björn Åstrands utredning om en likvärdig skola. Slutrapporten kom i våras och nu har alla partier bekänt färg.

Problemet är att svensk skola är allt för uppdelad utefter ekonomiska, sociala och etniska skiljelinjer. Något förenklat går barn till resursstarka, högutbildade och svenskfödda föräldrar i vissa skolor, medan barn till låginkomsttagare, lågutbildade och utlandsfödda går i andra.

Grupperna är inte alltid så entydiga men mönstret finns ändå där. Det följer det uppdelade boendet och urbaniseringen men inte bara. Det fria skolvalets utformning liksom friskolors tillväxt och urvalsmetoder förstärker segregationen. 

En hög koncentration av elever som behöver mer hjälp ger en mer svårjobbad skolmiljö. Det betyder högre personalomsättning, fler rektorsbyten och svårigheter att rekrytera och behålla de bästa lärarna. Det försämrar skolans förmåga att ge eleverna de bästa förutsättningarna och leder till att familjebakgrunden får större betydelse för barnens skolprestationer.

Den som vill förbättra den svenska skolan och minska segregationens negativa effekter kommer alltså inte runt frågan om att skolornas elevsammansättning måste bli jämnare.

Men det är även frågan om rättvisa som borde förstås av alla, oavsett politisk ideologi. 

Fördelningen av resurser till skolor tar hänsyn till skillnader som de ovan. Men kommuner gör det i olika utsträckning. Friskolor får i sin tur samma grundersättning som de kommunala skolorna, trots att deras skyldigheter är mindre. De måste inte erbjuda plats till barn som bor nära eller vara beredda att ta emot nya elever. Åstrands utredning föreslår att den skevheten tas bort, vilket är fullt rimligt.

Men en än mer grundläggande rättvisefråga är, som den formuleras i utredningen, att ”…skolor ska vara valbara vid tillfället för skolvalet och att platser inte ska vara tagna i förhand”. Men det är just den tanken som flera partier har svårt att acceptera. En del avvisar den rakt av medan andra försöker trixa sig runt den.

När kö används som urval till friskolor utestängs de elever som är nyinflyttade till Sverige eller till kommunen. Utredningen föreslår därför att kötid som urvalsmetod tas bort. Om det finns fler sökande än platser, efter att man använt andra metoder, som syskonförtur och närhet till skolan, så ska platserna lottas. 

Moderaterna avvisar alla förslag om att ändra urvalet till friskolor, förutom att rent praktiskt centralisera systemet med skolval. Centern och Liberalerna vill också ha kvar kötiden men kompensera med kvoter för att utjämna. De kan dock inte garantera att deras modeller kommer att göra alla friskolor valbara för alla familjer. De vill inte ens bemöta den frågan.

Det är svagt. Friskolor har en plats i skolsystemet. Valfrihet är viktigt. Denna ledarsidas stöd till privata alternativ i offentlig sektor, liksom ägarnas rätt att tjäna pengar, är orubbat. 

Men skolor, privata liksom offentliga, måste ha skäligt lika förutsättningar och valfriheten måste vara verklig.