Eskilstuna kommun har ekonomiska problem. I likhet med många andra kommuner är det svårt för politiker och tjänstemän att få budgeten att gå ihop. Det sätter press på dem. Ibland så stor att förskolenämndens ordförande i Eskilstuna, Nina Tuncer (S), börjar låta som en företrädare för en högerkonservativ tankesmedja.
Ekonomin går upp och ned. Med jämna mellanrum blir det som nu lågkonjunktur. Skatteintäkterna minskar samtidigt som utgifterna ligger kvar på samma nivå eller till och med ökar. Finns det inte pengar till allt måste kommunerna prioritera.
Det är då som både ledande politiker och tjänstemän behöver visa prov på ledarskap, fingertoppskänsla och klokhet.
Det finns verksamhet som kommunerna är skyldiga att tillhandahålla enligt lag, som skola och äldreomsorg. Men mycket annat är åtaganden som kommunen frivilligt tagit på sig. På pappret kan det därför tyckas enkelt. Dra in på den icke lagstadgade verksamheten så är problemet löst.
Tyvärr är det inte så enkelt i praktiken.
Bland de som berörs av beslutet finns sällan förståelse för att kommunen inte längre kan bekosta eller bidra med pengar.
När en kommun behöver genomföra stora neddragningar är det därför ofta klokt att få till så breda blocköverskridande överenskommelser som möjligt. Det är också klokt att förankra besluten i de berörda verksamheterna i god tid. Politiker och ansvariga tjänstemän måste då kunna förklara varför man väljer att skära i en viss verksamhet och inte i en annan.
Det finns alltid frågor om hur man väljer att prioritera som måste ställas och besvaras.
I Eskilstuna har man dock inte valt att arbeta på det här sättet. Det finns en styrande majoritet som bestämmer. Besluten som fattas förankras sällan i god tid. I våras fick personalen på Årbyskolans högstadium exempelvis beskedet att skolan skulle läggas ned klockan 16. Kommunen skickade ut ett pressmeddelande om nyheten 16.20. Morgonen efter fick personalen hantera reaktionerna från ledsna och upprörda elever och föräldrar, trots att de själva inte hunnit smälta beskedet.
Nyligen har det gått att läsa om bristen på platser i ”barnomsorg på obekväm arbetstid” eller ”nattis” i flera artiklar i Eskilstuna-Kuriren. Det finns fler barn i kön än det finns platser på nattis och det kan ta upp till tio år innan en plats blir ledig. Behoven möter inte tillgången. Föräldrar efterlyser därför fler platser.
I en replik på insändarplats bemöter att förskolenämndens ordförande i Eskilstuna, Nina Tuncer (S) föräldrarnas krav.
Hon hävdar att nattis är ”en frivillig form av omsorg som varje kommun får välja att bedriva.” Det är som det konstaterats tidigare på ledarsidan inte riktigt sant. Det finns visserligen inte någon tvingande lagstiftning. Men enligt Skolverket ska en kommun ”sträva efter” att erbjuda omsorg för barn även under obekväm arbetstid. Enligt skollagens förarbeten innebär det att en kommun måste ha ambitionen att tillhandahålla den här typen av omsorg.
Det är luddigt uttryckt. Men helt frivilligt är det alltså inte.
Nina Tuncer fortsätter att konstatera att nattis är en dyr verksamhet och att kostnaden måste ställas i relation till nämndens övriga verksamheter.
Visserligen, men varför bara nämndens övriga verksamheter? Varför ställer man inte behovet av nattis mot kommunens övriga verksamheter och utgifter? Det finns gott om exempel på saker som kommunen inte behöver göra, som att ta fram en tecknad film som beskriver kommunens årsredovisning.
Till sist övergår Nina Tuncer till att låta som en företrädare för en högerkonservativ tankesmedja: ”Vi alla måste också då och då ställa oss de svåra frågorna: Vad är samhällets ansvar dit våra skattepengar ska gå? Vad är arbetsgivarnas ansvar? Vad är individens ansvar?”
Ja, hur våra gemensamma skattepengar används är ständigt en aktuell fråga. Jämfört med många andra liknande länder har Sverige höga skatter på arbete, både om man är låg- eller höginkomsttagare. Det är alltså stora summor som går till att betala vår gemensamma välfärd.
Är det då, som Nina Tuncer tycks antyda, rimligt att föräldrar och arbetsgivare skulle betala mer för nattis än för annan omsorg? Eller ska de, till skillnad från alla andra, själva ordna sin barnomsorg på kvällar, nätter och helger? Och om de betalar mycket mer för sin barnomsorg och beräknas ta ett större ansvar: Ska de då ha rätt till ett särskilt skatteavdrag som kompensation? Ska andra som också vill ordna sin barnomsorg, fast på dagtid, ha rätt till samma avdrag?
Går det individuella ansvaret ut på att föräldrar med barn som är yngre än13 år ska avstå från att jobba skift eller natt? Ska arbetsgivare stänga verksamheten klockan fem? Vad är i så fall kommunens eget ansvar för att få fungerande räddningstjänst, hemtjänst eller äldreomsorg – dygnet runt på årets alla dagar?