Central styrning har en baksida. På regional eller lokal nivå blir det att vänta tills det pekats med hela handen uppifrån. I akuta lägen motverkas då egna initiativ och lokal samverkan.
Svår pandemi med tidigare okänt virus är ett exempel i färskt minne. Det som hände i Sverige var att sjukvården klarade en mycket snabb omställning. Personal, utrustning och lokaler växlades snabbt över till infektions- och intensivvård.
Det var ytterst arbetsamt. Men omställningen klarades, med samverkan snarare än statlig ordergivning. Det gjordes i hög grad decentraliserat. Erfarenhetsutbyte inom berörda professioner och mellan regionernas sjukvårdsledningar understöddes av kunskap och råd, men inte ordergivning – från de vetenskapligt inriktade Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten.
Här finns en styrka i svensk samhällsorganisation. Men mot denna står en centraliseringens myndighetsfilosofi. Den bör man vara vaksam mot när slutbetänkandet från coronakommissionen snart ligger på bordet.
I uppståndelsen och dramatiken i de värsta pandemifaserna drogs en del alltför snabba slutsatser. Från några håll plockade man också fram sina vanliga recept för mer centralisering och mer kanslihus- eller ämbetsmannastyrning.
Sådana som vill ha mer direktstyre av myndigheterna från kanslihuset antydde att regeringen haft för små möjligheter att styra. Men snarare verkar samspelet mellan regering, myndigheter och regioner ha fungerat i huvudsak väl.
Andra framställde det kommunala ansvaret för äldrevården som bidragande orsak till dödsfall. Men dessa berodde mest på snabb smittspridning. De hade inte förhindrats om äldrevården varit avskärmad från lokala väljares inflytande på omsorg och kvalitet.
Tanken att flytta upp ansvaret för all sjukvård eller alla sjukhus – utom de privata – till ett statligt ämbetsverk dök upp igen, med KD som ivrigaste förespråkare. Det finns en illusion att ekonomiavdelningarna skulle vara svagare och mindre sträva om man slapp att de finns regionalt med folkvalda att rapportera till. Vad statlig centralisering snarare skulle innebära är att nedläggningar och kontroversiella förändringar – kanske vid sjukhuset i Katrineholm – skulle kunna göras med dekret uppifrån, utan inverkan av väljaropinion i ett regionalt val.
Coronakommissionens slutrapport bör inte ses som oomtvistliga visdomsord. I ett delbetänkande kallade kommissionen sjukvården för ”fragmenterad”. Det åtföljdes av kritik mot att regionerna i sitt samarbetsorgan SKR samspelar med regeringen.
SKR – en väg för folkvaldas inflytande – har sedan ifrågasatts av en juristprofessor och av anonyma kanslihustjänstemän. SKR gör stor nytta men passar förvisso inte in i en renodlad statssyrning, där centrala myndigheter och regeringskansliet styr mer direkt och mer enhetligt. I en sådan modell blir inte bara lokalt väljarinflytande nedvärderat.
Det blir även den vetenskapliga dialogen inom de medicinska professionerna. Behandlingar och vårdmetoder utvecklas i växelspel mellan praktik och forskning, när kunskap delas och man lär av varandras erfarenheter. Så är det även i en pandemi.
Hälsovård är inte en militär manöver med kommandokedjor.