Det hade varit bättre om Ulf Kristersson, Nyamko Sabuni och Ebba Busch alla avgått och den förstnämnde blivit landshövding. För politisk samtalston och problemlösning hade det varit välgörande
Nu är det i stället Stefan Löfven som drar sig tillbaka i höst. Om det finns mer bakom detta än vad som ännu syns utåt kanske visar sig. Men Socialdemokraternas ordförandefråga, och kanske därmed deras politiska vägval, avgörs mer eller mindre parallellt med riksdagens budgetbehandling.
Inför denna har Stefan Löfven ställt kabinettsfråga. Nu blir det under alla omständigheter talmansrunda och statsministeromröstning någon gång i höst. De möjliga komplikationerna är många.
Återverkningarna på annat än budget och partiledarfråga är inte så lätta att förutse. Det ser inte ut att vara Stefan Löfvens främsta insats som statsman att välja just höstens partikongress som tid att avgå. Om det nu varit så att han valt själv?
Annars har han inte varit en dålig statsminister, det borde generöst medges på flera politiska håll, och även i andra delar av samhällslivet än politiken. I likhet med en rad andra svenska statsministrar har han däremot stått inför mycket besvärliga situationer, och ibland klivit fel, i sak eller i valet av argument. Utvecklingen i politiken mot mer oförsonlighet i blocktänkande, och ett debattklimat som försvårat kompromisser, är inget han själv i första hand kan lastas för.
Stilen han haft som statsminister är präglad av lång verksamhet i ett av Sveriges viktigaste och under senare tider mest konstruktiva fackförbund, IF Metall. Där finns strävan till partssamarbete, men också ibland en svaghet i att pedagogiskt förklara varför de mindre aptitliga sidorna av en kompromiss också är värda att stå för.
IF Metall har varit en drivande part bakom det viktiga Industriavtalet och uppträdde tillsammans med verkstadsindustrin konstruktivt under lågkonjunkturen efter finanskrisen som bröt ut 2008. Det såg länge ut som om Stefan Löfven som statsminister inte kunde få gehör för ett liknande förhållningssätt i politiken. Men mot ett sådant intryck talar såväl januariavtalet som det därpå följande stora paketet med vidareutbildning och arbetsrätt.
Det är inte bara blockpolitiken och den tilltagande extremismen till höger, eller de internationella kriserna med flyktingströmmar och annat, som gjort det svårare att vara statsminister med facklig bakgrund. Det finns även surhet och splittring i LO. Flera förbund samverkar med IF Metall. Men i andra knorras det över Industriavtalet, och oavbrutet agiteras det mot all socialdemokratisk ekonomisk politik, från Ingvar Carlsson och framåt.
Stefan Löfven är den hittills ende som från verksamhet främst i LO blivit statsminister (S) och partiledare. I personligheten finns det en del, positiva och respektingivande, likheter mellan honom och en annan självlärd, kunnig men icke-akademisk statsminister från Ångermanland, Thorbjörn Fälldin.
Ett fritt och öppet samhälle mår bättre av sådana egenskaper än av ”hårdhet och gapighet” – det som med rätta sagts om en av dem som borde avgått förr än Stefan Löfven.