Det är svårt att veta hur många de papperslösa i Sverige är. Papperslösa eller irreguljära migranter som de också kallas är antingen personer som rest in i Sverige utan tillstånd. Personer som vistats lagligt i landet under en period, men som förlorat sina tillstånd att stanna kvar. En tredje grupp är personer som skulle kunna söka asyl men ännu inte gjort det.
Eftersom de saknar rättslig status finns de sällan med i register. Rädslan att bli utvisad gör att man håller en så låg profil som möjligt. Många rör sig även mellan olika länder, utan att varken deras in- eller utresa registreras.
2010 gjordes ungefärliga beräkningar på hur många de papperslösa i Sverige är. Man kom då fram till att det rör sig om mellan 10 000 och 35 000 personer. Av dem uppskattades 2 000 till 3 000 vara barn. I dag är de fler – både barn och vuxna. Bland annat har antalet personer som avvikit efter en avslagen asylansökan ökat.
Ingen vet med andra ord hur många det är som lever och verkar i skuggsamhället. Det finns dock kunskaper om hur de lever. Det är ett hårt och fattigt liv.
För att försörja sig själv behöver man ta det svarta arbete man får, ofta till mycket låga löner. Det är inte tal om någon anställningstrygghet. Inte heller kan man räkna med en säker arbetsmiljö. Att hitta någonstans att bo är också svårt. Det rör sig om svartkontrakt med höga hyror. För att få råd tränger många ihop sig.
Brottsligheten är högre i den här gruppen än i resten av samhället. Det rör sig både om förövare och offer. Att utsätta en papperslös person för ett brott är tämligen riskfritt. De kommer inte att gå till polisen.
Sedan 2013 har papperslösa haft rätt, enligt lag, till vård som inte kan vänta. Barn har lika länge haft en laglig rätt att gå i skolan.
För att människor ska kunna söka vård, eller att barn ska kunna gå till skolan – utan att behöva vara rädda för att polisen ska vänta utanför mottagningen eller klassrummet – har det inte funnits någon skyldighet för personalen att anmäla de papperslösa.
Men det vill regeringen och SD ändra. I Tidöavtalet slås det fast att det ska tas fram ett förslag till informationsplikt och anmälningsplikt för anställda i offentlig sektor. Tidöpartierna medger dock att det kan finnas tillfällen då en anmälan skulle strida ”mot ömmande värden” exempelvis i sjukvården. De vill därför även utreda undantag från informationsplikten.
Tidöpartiernas inställning delas inte av dem som berörs av förslaget. Bland annat har Saco:s 21 fackförbund protesterat mot förslaget. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (12/3) konstaterar de att förslaget går stick i stäv med professionernas yrkesetik. Det hör därför inte hemma i "svensk demokrati" konstaterar förbunden.
De är inte ensamma om att protestera. Efter ett initiativ av Socialdemokraterna fattade nyligen regionstyrelsen i Region Skåne ett beslut att skicka en skrivelse till regeringen med budskapet att vårdpersonal inte ska omfattas av anmälningsplikt av papperslösa. Bakom beslutet har även de styrande partierna i regionen M, L, KD ställt sig.
Mot förslaget talar även vad man faktiskt vet om hur papperslösa agerar.
Det är visserligen inte svårt att hålla med om Tidöpartiernas ambition att skuggsamhället behöver bekämpas. Ingen vill ha det, inte ens de som lever i det.
Men drömmen om ett bättre liv är stark hos människor. De är beredda att stå ut med nästan vilka umbäranden som helst så länge de har hopp om att de någon gång, någon dag kan få en bättre tillvaro. Eller i vart fall inte blir skickade tillbaka till sitt hemland.
Att införa anmälningsplikt och därmed i praktiken försvåra för individen att söka vård eller gå i skolan är därför rätt meningslöst om man vill minska antalet papperslösa. Det inser man om man studerar hur andra länder agerat. Hårda villkor biter inte på villigheten att stanna. De gör bara att de papperslösa blir bättre på att hålla sig undan. Den enda gången som skuggsamhället minskar i omfång är när den svarta arbetsmarknaden minskar. Om de papperslösa inte längre har möjlighet att försörja sig söker sig de flesta vidare.
De som ogillar skuggsamhället kan därför göra en insats. Anlita inte svart arbetskraft och anmäl arbetsgivare verkar använda sig av papperslösa anställda.
Att införa anmälningsplikt riskerar att bli ett symboliskt slag i luften i kampen skuggsamhället. Det vi får är i stället ett samhälle där inte alla barn har möjlighet att gå i skolan, där inte alla vågar söka sig till sjukvården när de blir akut sjuka. Är det verkligen ett samhälle vi vill ha?