Det borde inte kunna hända: att ett barn dör, eftersom samhället inte gjort tillräckligt för att skydda det. Ändå sker det. Vi minns deras namn. Vi minns löftena om bot och bättring från politiker.
Nyligen föll domen i Luleå tingsrätt där en pappa dömdes till livstids fängelse för mordet på sin åttaårige son Tintin.
Mordet skedde efter en lång och snårig vårdnadstvist mellan föräldrarna där pappan fått fortsatt umgänge med sonen trots ett otal varningssignaler han var olämplig att ta hand om sin son.
Nu höjs röster från flera håll för en ny lag lex Tintin, som ska stärka barns rättigheter i vårdnadstvister. Vi känner igen mönstret sedan tidigare. När treåriga Esmeralda, Lilla Hjärtat, dog på grund av vanvård hos sina biologiska föräldrar i januari 2020, framställdes samma krav. Den gången för att förbättra rättigheterna för familjehemsplacerade barn.
Det är lätt att kräva strängare lagar, mer detaljerade regler.
För något har gått fel, riktigt fel, när ett barn dött, trots att socialtjänsten varit inblandad och domstolar bedömt fallet.
Men frågan som vi alla bör ställa oss är om det verkligen är mer lagar som behövs eller att de lagar som redan finns används som det är tänkt.
Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) riktade exempelvis svidande kritik mot Norrköpings kommuns handläggning av ärendet som rörde treåriga ”Lilla Hjärtat”. Flickan fick inte det skydd och stöd hon behövde, konstaterade Ivo och dömde, i oktober 2020, ut ett vite som skulle leda till bättring.
I januari år visade en uppföljande granskning av Ivo att socialnämnden, i flera granskade fall, fortfarande brister i barnrättsperspektivet. Detta trots att det sedan 1 juli 2022 finns en lex lilla hjärtat.
Det krävs helt enkelt mer än en socionomutbildning för att klara av att göra gedigna utredningar, förstå barns utveckling, utvärdera föräldrars motiv och bli vass på socialrätt.
Det som krävs är erfarna socionomer som fått utökad kompetens i frågorna. Något som blir alltmer sällsynt på många socialförvaltningar.
Att beslutsunderlagen i domstolarna ofta brister är något som familjerättsjuristen Pauline Olovsdotter skriver under på. I en debattartikel i DN (21/4) konstaterar hon att en lex Tintin inte skulle stärka barnens rättigheter så länge som socionomernas underlag till domstolarna brister.
Även på domstolarna finns utrymme för förbättring. Många domare skulle behöva få fördjupade kunskaper om barnperspektivet och dess konsekvenser.
Det i första hand en fråga om bättre kompetens, som leder till att den lagstiftning som finns används på ett bättre sätt.
Problemet finns i systemet. Vill man verkligen hjälpa utsatta barn behövs fler erfarna och kompetenta socionomer och domare – inte fler lagar som ändå inte an.