Trots att den offentliga debatten om kriminalitet just nu mest kretsar kring hårdare tag, är det sannolikt få som tror att det är en universallösning som kommer att göra underverk för brottsstatistiken. Precis som med alla komplexa områden måste man angripa problemet från flera håll. 

Det handlar först och främst om att hindra unga från att komma in i de kriminella gängen, vilket kräver tidiga insatser, eftersom de flesta gängkriminella säger sig ha gått med i gäng i brist på andra gemenskaper. Om det ska bli verklighet behöver staten sannolikt ta ett större ansvar för finansieringen när unga omhändertas, eftersom kommuner i dag kan vinna ekonomiskt på att vänta. 

Då hamnar notan så småningom inte hos dem, utan hos staten, via Kriminalvården. Därför kan staten gott satsa resurserna i början av kedjan i stället för att nöja sig med att vara slutstation.

Vidare ska inte skolans betydelse underskattas. Som Lennart Palmgren från Kriminalvården skrev i Svenska Dagbladet i början av veckan, har hälften av Kriminalvårdens klienter som mest avslutad grundskola i bagaget och bara runt en fjärdedel har en direkt koppling till arbetsmarknaden.

Men, och det glöms ofta bort i debatten: Det handlar inte bara om att försöka kapa i början av kedjan, utan också om att den som har varit kriminell måste få veta att det finns en väg ut. För att nå dit behöver avhopparverksamheten förstärkas, vilket är en av de sista punkterna i programmet mot gängkriminalitet som regeringen presenterade i helgen.

Planen är att ta fram ett nationellt avhopparprogram. I dag drivs verksamheterna var för sig i bland annat Eskilstuna, Stockholm och Örebro. Med mer samordning kan man förhoppningsvis lösa de problem, framför allt kring samverkan och informationsspridning, som Brå påpekade i sin kartläggning 2016.

Där framgår att Brå visserligen har fått bilden att avhopparverksamheterna bedriver ett kompetent och engagerat arbete, men att samarbetet med myndigheter inte alltid är vad det borde vara. Det handlar exempelvis om att Kriminalvården skulle kunna arbeta bättre med att informera om avhopparverksamheter – många kriminella känner inte till att de finns eller vad de erbjuder – och motivera individer att hoppa av. Hos socialtjänsten är det ofta långa handlingstider, under vilka avhopparna kan förlora motivationen, och ibland saknar en del av de involverade verksamheterna tillräcklig kunskap om vad som krävs.

För det räcker inte att göra en sak för att ett avhopp både ska bli av och fungera på sikt. Många behöver, förutom ekonomiskt stöd och samtal med en kontaktperson, medicinska utredningar, missbruksvård och/eller terapi, eftersom det inte är lätt att förändra tankemönster. Vidare har många svårt att få bostad och sysselsättning, och uppbyggnaden av ett nytt socialt sammanhang, kanske via föreningslivet, kan ta tid. 

Här är det också viktigt att sudda ut bilden att utbyggd avhopparverksamhet handlar om att dalta med kriminella. 

Den som dömd för ett brott ska givetvis avtjäna sitt straff. Frågan är vad som händer sedan. 

Om personen återgår till kriminalitet finns inga vinnare. Rättar han – för det är i regel en han – in sig i ledet vinner både personen i fråga och alla potentiella offer som slipper utsättas för brott.