Historien om varför regiondirektören Jan Grönlund fick gå på dagen går vidare. Till tidningen (5/5) har flera personer med insyn i processen anonymt berättat mer om skälen.
Ledande politiker kände inte till innehållet i Grönlunds anställningsavtal. Enligt tidningens källor ska Grönlund ha fört politikerna bakom ljuset. Vi pratar dock inte om ett litet småföretag, utan om en region med cirka 7 500 anställda och som har verksamheter som kostar cirka 11 miljarder kronor per år. Det finns med andra ord experter som kan hjälpa politikerna med avtal. Politikerna brukar dessutom delegera den här typen av uppgifter till jurister och andra tjänstemän.
I en tidigare artikel berättade regionstyrelsens ordförande Christoffer Öqvist (M) att det var ”vår huvudförhandlare” som skrev överenskommelsen om att regiondirektören skulle sluta den 1 september. Vem denna huvudförhandlare var framgår inte av artikeln. Men att denna person inte har läst anställningsavtalet ter sig som osannolikt.
Nu har Öqvist ändrat historien något. Till tidningen säger han att överenskommelsen ”slöts i samråd med förhandlingschefen, regiondirektören och presidiet efter en diskussion med vederbörande om hur anställningsavtalet skulle tolkas.” Det är ett märkligt uttalande. Om man förhandlar med någon tar man naturligtvis reda på vad man förhandlar om. Annars är man mer än lovligt klantig.
Vad som står i anställningsavtalet behöver heller inte vara relevant. Det blir allt vanligare att medarbetare köps ut i kommuner och regioner. De får då ett förmånligare avtal än de skulle ha fått om man följt avtal, lagar och regler.
Det är till och med så vanligt att det numera i princip finns standardavtal för utköpen.
Under två år (augusti 2020 – augusti 2022) valde, enligt Dagens Samhälle, en tredjedel av landets kommuner och regioner att köpa ut en högre chef i förtid. Men det är inte bara chefer som köps ut. Utköpen omfattar alla typer av medarbetare. Det är exempel lättare och snabbare för arbetsgivaren att köpa ut undersköterskan som hittas sovande på jobbet än att gå igenom en lång och besvärlig arbetsrättslig process.
Ett annat skäl som framförs är att det funnits missnöje med Grönlunds ledarstil. Bland annat ska det handla om allvarliga arbetsmiljöproblem på en avdelning inom regionens tjänstemannaorganisation. Jan Grönlund ska ha gjorts uppmärksam på dessa, men inte gjort tillräckligt för att lösa dem. Tvärtom ska de som larmat om problemen ha straffats. ”När anställda larmat om arbetsmiljöproblemen ska de ha blivit utfrysta, sett sig tvingade att säga upp sig eller blivit utköpta och fått gå på dagen, enligt flera källor som tidningen talat med.”
Det framgår inte om det är Jan Grönlund som straffat visselblåsarna. Men det är ytterst regiondirektörens ansvar, som högsta chef i regionen, att se till att den typen av repressalier inte ska få förekomma.
Åter måste man dock invända att regionen inte är ett småföretag. Med 7 500 anställda finns det gott om mellanchefer och en hel hr-stab som bland annat ansvarar för arbetsmiljö och hälsa och arbetsgivarfrågor. Hr-staben ska bland annat fungera som en garant för att gällande arbetsrättsliga regler följs.
Men vad andra chefer och hr-staben haft för ansvar i den här historien förklaras inte.
Om Grönlund inte varit direkt ansvarig för att medarbetarna slog larm är det knappast ett skäl till att låta honom gå på dagen, eskorterad från lokalerna av regionens säkerhetschef.
Den högste chefen har det yttersta ansvaret för organisationen. Finns problem som hen inte kan lösa finns det skäl att byta ut chefen. Men vilka signaler skickar de ansvariga politikerna ut genom att använda sig av liknande hårda metoder som de som kritiseras? Hur bidrar det till en bättre arbetsmiljö? Finns det fler chefer i organisationen som nu kan räkna med att få avsked på grått papper och ledas ut av säkerhetschefen?
Ett tredje skäl som framförs är att Jan Grönlund uppfattades som mer lojal med den gamla, socialdemokratiska ledningen, än med den nya. Varje medarbetare har det som kallas lojalitetsplikt mot sina arbetsgivare. Ju högre upp i en organisation man kommer desto starkare är denna plikt. Ett brott mot lojalitetsplikten kan vara ett skäl till att en chef får gå. Men då måste det finnas bevis. Men några sådana har ännu inte lagts fram i det här fallet. I stället står ord mot ord, då den tidigare regionstyrelseordföranden Monica Johansson (S) förnekar att det skulle ha funnits något otillbörligt samarbete mellan S och Grönlund.
För utomstående har inte omständigheterna kring avskedandet blivit tydligare. De inblandade har lagt locket på. De uppgifter som läckts till tidningen förklarar visserligen varför Jan Grönlund byttes ut som chef. Men det förklarar inte varför han fick gå på dagen eller varför det var nödvändigt att han eskorterades ut från regionhuset.