I EU behöver Sverige, som snart blir ordförandeland, vara en viktig kraft för att hålla ihop samverkan i kraftmätningen med Putinregimen. Det behövs gemensamt och bestämt uppträdande mot EU-regeringar som vill upphäva sanktioner – eller söker ryska energileveranser genom att tala för att lämna Ukraina i sticket.

Militärt är Sverige i mycket nära samverkan med Natoländer. Det gemensamma skyddet av de tre små baltiska demokratierna är en av de centrala uppgifterna. Många miljarder i ökade försvarskostnader kommer att gå åt. Men inför valet har ingen konkret beredskap visats att finansiera en säkerhetspolitik för det nya, allvarliga internationella läget.

Det har förespeglats stora utdelningar för privat köpkraft. Samtidigt har påståtts att skattetrycket ska sänkas och att så gott som inga enskilda skatter ska få höjas. Detta går bara inte ihop. De eventuella nya regeringspartierna har med sig en trovärdighetsbrist i Sveriges säkerhetspolitik – genom ovilja eller oförmåga att på något realistiskt sätt betala för den.

Socialdemokraterna var i denna del också svaga. De hade som enda omnämnda delfinansiering ett dunkelt tal om något som liknade en ytterligare inkomstskatt. En sådan skulle motverka även deras egen industri- och arbetsmarknadspolitik.

Det Åkessonska partiets roll i det som kan bli ett regeringsunderlag medför ännu en skada på den säkerhetspolitiska trovärdigheten. Så sent som i förra veckan röstade SD:s ledamöter i EU-parlamentet, som en del av extremhögern, till försvar för Orbánstyret i Ungern. Detta uppträder, med sina krav på att överge Ukraina och avveckla sanktionerna, som Putins femtekolonnare inne i EU och Nato. Ett väntat regeringsskifte i Italien kan innebära ministrar med en hållning till Putins aggression – och till åtskilliga andra frågor – som liknar Orbáns.

Det är redan på gång mycket betydelsefulla tvister om att betala ut eller hålla inne stödpengar från EU. En svensk regering i uppenbart beroende av SD, i både budget- och många lagfrågor, blir då öppen för påtryckningar. SD kan ställa sig solidariskt med sina ideologiskt närstående regeringspartier, bland annat det i Ungern.

Hur ska en regering av främst M och KD hantera dessa trovärdighetsproblem? Nära till hands kunde ligga att förlita sig på Socialdemokraterna, som i regeringsställning förberett Natointrädet.

Men då behöver göras tydligt att de säkerhetspolitiska frågorna, och deras ekonomiska sidor, ska hanteras av den länge existerande ”EU-majoriteten”. Det betyder Socialdemokraterna och partierna som var med i Reinfeldtregeringen.

Inget alls tyder hittills på en sådan avsikt från Ulf Kristerssons sida. Det utesluter ju inte att det pågår kontakter med Magdalena Andersson vid sidan om samtalen med SD.

Ett sätt att med en personfråga försöka dämpa trovärdighetsbekymren kan ha skymtat när Carl Bildt rört sig i den moderata partiledningens närhet. Om han tog på sig att åter bli utrikesminister kunde hans breda kontaktytor i Europa och i Washington kanske lindra misstro hos allierade. Han har också haft goda relationer till socialdemokratiska företrädare i utrikespolitiken.

Men om detta är mer än en hägring förblir tills vidare osäkert.