Pandemitiden var en prövande tid för många politiker i kommuner och regioner. Rent ekonomiskt var det dock rena sötebrödsdagar. Kommunerna och regionerna hade historiskt stora budgetöverskott. Några år senare har pendeln slagit över åt andra hållet, nu är underskotten lika stora.
Både sötebrödsdagar och nödtider kräver sina politiker.
I goda tider är det enkelt att luta sig tillbaka och ta det lite lugnt. Nödvändiga, men ofta impopulära, strukturåtgärder och effektiviseringar av verksamheten skjuts inte sällan på framtiden. Varför väcka den björn som sover när man ändå har tillräckligt med pengar till allt och alla?
Svaret på frågan är att de goda tiderna inte kommer att vara för evigt. Även om det är svårt är det ändå lättare att förändra organisationer när man har mer pengar att röra sig med, än när man måste dra åt svångremmen.
Om det inte finns tillräckligt med pengar är det lätt att panikspara. Att de beslut man då fattar långsiktigt kan skada och leda till mer ineffektiva organisationer är det lätt att bortse från i stunden. Följderna blir inte sällan någon annans problem under en annan mandatperiod.
Men det finns också politiker som aldrig förmår dra ned på kostnaderna – ens när det, som i Region Sörmland, inte finns pengar kvar till löner.
En del av det grundläggande politiska uppdraget är att kunna prioritera. Att ha förmåga att säga till väljarna och de anställda att x uppgift är viktigare än y uppgift. I detta ingår även att kunna hantera de målkonflikter som uppstår.
I veckan har det gått att läsa om regionstyrelsens beslut att låta regiondirektören utreda en centralisering av den psykiatriska slutenvården till ett sjukhus: Nyköpings lasarett eller Mälarsjukhuset i Eskilstuna.
Men så sent som på regionfullmäktiges möte den 26 september lovade regionrådet med särskilt ansvar för hälso- och sjukvård, Lars Lundqvist (KD), att slutenvården "absolut" skulle vara kvar i Nyköping.
Nu frågar man sig hur länge han tänkt hålla detta löfte: några månader, ett halvår, ett år? För inte är det väl så att Lundqvist föregriper slutsatserna i den utredning som nu tillsätts?
I ett besvärligt läge bör man som politiker vara försiktig med att utfärda tvärsäkra löften.
Samtidigt behöver man också kunna vara konstruktiv. Vänsterpartiet säger för tillfället närmast reflexmässigt nej till alla förslag. Vänsterpartiets gruppledare Lotta Back konstaterar exempelvis att ”det är hål i huvudet att ens tänka tanken” att centralisera psykiatrin.
Men hon har inget förslag var pengarna som ska bekosta verksamheten ska komma ifrån eller vilka kostnader man i stället kan skära i.
I en debattartikel i veckan skriver Lotta Back och två andra vänsterpartister att en skattehöjning skulle innebära att de med låga inkomster får bära de tyngsta bördorna, vilket V tycker är fel. Men redan i nästa stycke i artikeln kritiseras den styrande minoriteten i regionen för att de inte höjer skatten. Ett beslut som V tycker går ut över de sjuka.
Politiker måste både lära sig att hantera målkonflikter som denna och kunna prioritera mellan utgifterna så att intäkterna räcker till.
Ett annat sätt att uttrycka det är att man som politiker inte får låta det bästa bli det möjligas fiende.