I klimatpolitik blir det ohållbart att skjuta upp, och att lyfta över det besvärliga på andra. En hel del som kortsiktigt kostar och är arbetsamt behöver göras, i accelererande takt.
Nyss hölls den 28:e av FN:s stora klimatkonferenser. Det var första gången det ens gick att, i en ”besluts”-text, få in att det är beroendet av fossila bränslen som alla behöver ta itu med. FN-formerna, med enhällighet, har gett oljeländer och många av deras kunder utrymme att gång på gång fördröja och lasta över problemen på andra.
Parisavtalet understryker ändå allvaret – och ger former för regelbunden utvärdering av länders åtgärder och planer. Dessa är än så länge klart otillräckliga. Men tekniska genombrott och ökat krismedvetande driver på ambitionerna, det syns inte minst i raden av nya EU-regler som fallit på plats 2023.
Till dessa EU-gemensamma huvuddrag i en mer ambitiös klimatpolitik anknyter den senaste av de årliga ”klimathandlingsplaner” som lämnas till riksdagen. Redogörelsen är mycket bred. Gamla politiska skiljelinjer skymtar både här och där. Men på andra sätt belyser dokumentet även en kontinuitet – liksom bredden i det som pågår eller sätts på dagordningen.
I stora delar är det svårt att se tydliga skillnader mot hur motsvarande redovisning nog skulle sett ut om statsministern ännu hetat Andersson och inte Kristersson. Behovet att snabbt samordna med EU:s nya och mer kraftfulla styrmedel hade varit detsamma. Det gäller inte minst att det från 2027 eller 2028 ska finnas ännu ett system för att med utsläppshandel sätta ett pris som pressar ned skadliga utsläpp från fossila bränslen.
Detta kommer att omfatta bland annat leverantörerna av bränslen till vägtrafik och till arbetsmaskiner. Flyget är sedan tidigare delvis med i den större utsläppshandelsordning som främst träffar fossilförbränning i kraftverk och industrier.
För trafiksektorn ansluter sig även denna regering till EU-riktmärket, och tolkar det som att Sverige ska ned till ”netto noll” i trafikutsläpp inom 22 år. Här är det trovärdighetsproblem, men dessa har inte sin egentliga grund i skrivelsen till riksdagen, som klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari (L) satt sitt namn på.
Vad även SD nu på papperet släppt förbi av riktlinjer och mål frontalkrockar dock med det som före och efter valet 2022 var en huvudlinje i agitationen från merparten av regeringsblocket – att priser för att göra fossila bilutsläpp skulle tryckas ned kraftigt.
Det var så regeringsmakten skulle vinnas, och det kan också ha avgjort Tidökretsens regeringsbildning. Det som ”lovades” betydde att via priset kortsiktigt öka utsläppen, inte hålla tillbaka dem.
I Sverige som i andra länder kan kortsynthetens agitation komma att upprepas då det snart blir fråga om att fastställa det finstilta och leva upp till det EU-länderna nu stadfäst. EU-valrörelsen 2024 kan bli en scen för missnöjesexploatörernas stormanlopp mot klimatpolitiken.
Det finns privatpersoner – och företag – som verkligen kommer att behöva en avlastning och kompensation – därför att de berörs extra mycket av det som är klimatpolitiskt riktigt. Men det är inte alla som är ”särskilt utsatta”. Och där kompensation ska ges ska den ges på andra och bättre sätt än med sänkt fossilbrännarpris. Det som måste motverkas ska inte tvärtom förbli stimulerat.