De skulle ha varit kvar i ”närområdet”. Så brukar det låta från dem som vill överträffa varandra i att gå mot noll i europeiskt flyktingmottagande.
För att se vad det kan betyda kan blicken riktas mot den stora mobilisering av armén som en av världens mest hårda diktaturer, den i Eritrea, just genomfört. Trupper förbereds för att i samverkan med centralregeringen i Etiopien krossa upprorsrörelsen i regionen Tigray.
I inbördeskriget i Etiopien, som pågått sedan slutet av 2020, har Eritreas regim intervenerat militärt redan tidigare. De marscherade in i Tigray där de lokala makthavarna, på den tiden dessa styrde i Addis Abeba, var i långvarig konflikt med Eritrea.
Men på etiopiska sidan gränsen fanns en mindre del av de många eritreaner som under åren drivits i landsflykt undan förtryck, fängslanden och mångårigt trälarbete – som officiellt kallas värnplikt. Vad som hände med de flyktingar som hittades av Eritreas armé finns det mycket oroande uppgifter men få säkra fakta om.
Massakrer och fångtransporter till Eritrea kan det ha handlat om. Kriget om Tigray har vållat väldigt lidande för civila, men det har förts utan att verklig inblick från omvärlden varit möjlig. Det är inte som efter det ryska angreppet mot Ukraina, där nyhetsrapportering är möjlig och underlättas av den tekniska nivån och av spionsatelliter.
Att ta sig till Etiopien var, trots kortare avstånd och ofta gemensamt språk, inte lätt, med stor militär spänning och gränsbevakning. Nu sker alltså en ny krigsoperation där.
Flyktvägarna har mer ofta gått över land mot Sudan eller över havet. De som hojtar om att inga eller nästan inga flyktingar skulle ha tagits emot, i Sverige eller i Italien – i vilket av dessa ”närområden” menar de att eritreaner borde ha hållits kvar?
Sudan är instabilt, länge en blodig militärdiktatur, nu med skiftande maktförhållanden. Landet är en intolerant miljö för de oftast kristna eritreanerna. Flykt genom Sudan och Libyen till Medelhavskusten och osäkra båtar har relativt många chansat på, men i många fall utsatts för brutal behandling längs vägen.
På andra sidan vattnet från Eritrea ligger det av krig sönderslitna Jemen, samt Saudi-Arabien där kristna eritreaner är föga välkomna. De som siktat på Egypten och på att därifrån smugglas över till Israel har ibland utsatts för kidnappningar – följda av utpressning mot släktingar i Europa eller USA.
Läger i ”närområdet” kan bli ännu ett Gaza. För eritreaner finns inte ens det alternativet i ”närområdet”.
Så om Italien, som en väntad regeringsbildare talat om, sätter in flottan mot flyende till havs? Och om asylbesluten ska pressas mot noll i Sverige? Vad ska då de sedan många år Sverigeboende eritreanerna vänta sig, för släktingar som eventuellt lyckas ta sig ut? Kan de överleva och få återförenas?
Inget alls ska göras för dem, är det kallhamrade svaret. Fast det sägs alltid i svepande ordalag, som ska undvika uppriktighet och dölja alla enskilda människoöden.
Men för individen betyder svaret: Kvar i förtrycket, i fängelse eller tvångsarbete. Eller undergång i den libyska villervallan.