Pengar i handen i dag kan ha en baksida. Det blir sämre eller mindre med något viktigt, längre fram i tiden.

Så är det med fossil energi, som ibland dessutom hänger ihop med priserna på att förbruka även annan energi. Ska vi ta oss loss ur det alltför stora och farliga beroendet av fossila bränslen så behöver det slå igenom i de priser som påverkas av vad fossilgas, olja och kol kostar.

Energi- och miljöpolitik, och minskat beroende av olje- och Putindespotier, kostar på kort sikt, för konsumenter och företag. Men andra sidan av detta är att ny teknik, nya bränslen och många slags effektivisering stimuleras. Därmed blir det längre fram både billigare och mindre riskabelt – för både konsumenter och företag.

Då miljöskatter eller prisrörelser på den internationella marknaderna slår igenom så mycket på priserna att det blir tal om att kompensera dem som hamnar särskilt i kläm finns en viktig tumregel. Bidrag eller andra åtgärder bör inte hålla nere priserna för att köpa och använda ännu mer av den energi det handlar om. Priserna bör få slå igenom och stimulera effektivisering, sparsamhet, investeringar och teknikskiften.

Ett aktuellt exempel är priset på diesel, nog så kännbart, inte bara för åkeriföretag och lantbruk. Ska effekten dämpas ska det göras så att kostnaden på marginalen, alltså priset för ytterligare en kubikmeter diesel inte blir lägre. På samma sätt bör det vara med elektricitet. Men andra stödformer kan ibland vara värda att överväga, såsom lättnader i annan beskattning – i företagsskatter eller reseavdrag – eller ett grundbelopp som avgår från ett företags eller en privatpersons energiskatt.

Ett prov på helt missriktad politik är det som bland annat KD försöker stoltsera med, att riva upp kraven på inblandning av biodrivmedel i motorbränslen. Inblandningen dämpar åtgången av fossila bränslen i den befintliga fordonsparken. Prissignalerna stimulerar framtidssatsningar som eldrift.

Nästan nio och en halv miljard i skattepengar till påslag på pensioner, med första utbetalningen ett par veckor före riksdagsvalet, är som kortsiktig valtaktik svårt att överträffa i att vara genomskinligt. Men det finns även här en baksida.

När pensionssystemet har blivit stimulerande för att arbeta mer och vara aktiv i yrkeslivet fler år, har pensionssystemet förstärkt såväl sin egen ekonomiska grund som den övriga samhällsekonomin och basen för de andra trygghetssystemen. Ju mer man skickar in pengar som inte motsvaras av premiegrundande arbetsinkomster, desto mer ändrar man i riktning tillbaka mot en pensionsordning som bromsar den ekonomiska utvecklingen och undergräver sin egen stabilitet.

I det senaste sådana projektet (för närvarande signerat V, S och MP) finns en inbyggd, häftig marginaleffekt, från att ha nått en allmän pension på 12 000 kronor till 14 000 kronor i månaden. Den som arbetat sig till dessa 2 000 kronor tappar den skattefria tusenlappen per månad.

Med skatte- och pensionsreformer, och annat som gjort ekonomin effektivare och fått fler i arbete, kunde svensk välfärd räddas från farorna under de värsta inflationsåren och den djupa 90-talskrsen som de ledde fram till. Resultatet har blivit höjda reallöner, stigande sysselsättningsgrad genom många år – och en bättre ekonomisk grund för både äldrevård och annan välfärd.