Alla kommer inte att vara nöjda med det nya avtalet om arbetsrelationerna. Det hör till sakens natur. Aktörerna är många, har delvis skilda intressen och fokus.
Den fråga som bör ställas är om uppslutningen är tillräckligt bred för att föra detta vidare till lagstiftning. Efter fredagens besked är svaret definitivt ja, när IF Metall och Kommunal har anslutit sig till avtalet mellan Svenskt Näringsliv och Privattjänstemannakartellen, PTK.
Stödet från de två största LO-förbunden som organiserar mer än hälften av LO-medlemmarna ger avtalet en solid grund. Bakom ligger ändringar på två områden som var de främsta skälen till LO-styrelsens tidigare nej: visstidsanställningar och hyvling av arbetstid.
Visstid kommer att omvandlas till fast tjänst efter 12 månader under en femårsperiod, jämfört med 24 månader i dag och 18 månader i den tidigare versionen av avtalet. När det gäller hyvling ska arbetsgivaren inte få dra ner arbetstiden på grund av arbetsbrist från en dag till en annan, utan måste iaktta en omställningstid mellan en och tre månader.
Fler LO-förbund kan komma att ansluta sig till avtalet. Splittringen i centralorganisationen har samtidigt blivit tydligare. Byggnads, Seko och Transport tillhör dem som inte bara avvisar överenskommelsen utan använder hårda ord mot IF Metall och Kommunal. Det talas om brist på solidaritet medan LO-styrelsens beslut framställs som närmast bindande för alla förbund.
Här finns säkert en del genuin ilska, men även mycket teater. De allra flesta inser att ett fackförbund inte kan säga tvärnej till ett avtal som öppnar för att förbättra situationen för dess medlemmar, oavsett vad andra förbund tycker. Och att de brännande frågorna ser olika ut i olika branscher.
För IF Metall var avtalet som väg till statliga pengar för vidareutbildning en viktig morot, medan Kommunal nu såg sin bästa chans på många år att komma till rätta med hyvlingen och visstiderna.
Det är krass verklighet. Facklig verksamhet handlar om kamp för gemensamma intressen. Om intressena skiljer sig åt finns ingen gemensam kamp.
En viktig bakomliggande orsak är ett förändrat arbetsliv där gränsen mellan IF Metalls medlemmar och tjänstemän i industrin blir allt suddigare, samtidigt som de förenas av allt högre krav för att klara utlandskonkurrensen och teknikomställningen. Det gör också att avståndet mellan metallare och arbetare i andra branscher blir allt större.
Det i sin tur gör det allt svårare för LO att upprätthålla sin relevans som förhandlingsorganisation. Nu hamnade man i bakvatten när det var tjänstemannafacken som först tog arbetsgivarna i hand och började utforma nya spelregler på arbetsmarknaden.
Att tala om LO:s död som en samlande kraft är för tidigt. Klart är dock att LO kommer ut ur detta försvagat. Och det är svårt att se hur det hade kunnat förhindras.