Årets Nobelpris i ekonomi bör ses som en påminnelse om något allvarligt, ofta underskattat av många i företagande och i politik. Får riskerna i det finansiella systemet byggas upp, kan de sprida kriser i näringsliv och offentliga finanser.
De tre pristagarna gjorde viktiga teoretiska insatser för bortåt 40 år sedan, om hur en ekonomisk kris kan sprida sig – från en alltför bräcklig finanssektor till omfattande arbetslöshet och stora förluster av nationalinkomst.
En av de tre, Ben Bernanke, studerade hur den svåra ekonomiska depressionen i början av 1930-talet vidgades, till en djup internationell kris. Han visade hur sönderfall och konkurser i delar av banksystemet kan sänka andra delar av ekonomin. Långt senare fick han som centralbankschef i USA använda de insikterna för att hindra en dramatisk finanskris 2007-08 att växa till global kollaps i klass med 30-talsdepressionen.
Ett stort mått av lättsinne hade fått bre ut sig, med svag finanstillsyn och för låga krav på bankers riskkapital. Nya slags komplicerade värdepapper, och oklar kunskap om ägarförhållanden och risker, bidrog till att panik snabbt kunde sprida sig.
Efteråt står det klart att den amerikanska centralbanken, efter att tidigare ha bidragit till att risknivån fick växa, under Ben Bernanke hade ytterst stor betydelse för att begränsa följderna och vända utvecklingen. Han förtjänar sitt Nobelpris inte bara som teoretiker, utan också som beslutsfattare i en nyckelroll.
Men illa blev det ändå. Svagheter i många länders bankväsende och urholkade statsfinanser satte spår under lång tid. I Europa hanterade dock Sverige, efter 90-talskrisens lärdomar, läget bättre än många andra.
Ledande västliga demokratiers roll som global förebild tog dock skada. Det bidrog till att auktoritära regimer stärktes, som nu syns i Kina och på flera andra håll. Det är inte bara en ekonomisk fara, utan en fara för frihet och demokrati om lättsinne eller vanskötsel skadar produktion, penningväsende och människors levnadsvillkor. Sådant kan utnyttjas – och förvärras än mer – av extremister och demagoger.
Ben Bernanke sattes på prov som hårdast i slutet av åren med Bush den yngre i USA, där lättsinnet florerat och den republikanskt dominerade kongressen ogärna godtog krisåtgärder. Det redde dock upp sig. Krisbekämpningen fullföljdes med framgång under början av Obamaåren, då Bernankes närmaste man Timothy Geithner blev Barack Obamas finansminister 2009-13.
Det var tur för hela världen att en liknande finanskris inte inträffade under den ekonomiske illusionsfantasten Trump och hans svage finansminister.
Nu har risker för allvarliga finansiella krisförlopp åter tilltagit, trots bättre stabilitet i systemkritiska storbanker. Oklara och växande svagheter kan anas i andra delar av kreditmarknaden, och inte minst i Kina. Nollräntor under alltför lång tid har plogat väg för inflation.
Stora krav kan snart ställas på regeringar och centralbanker. Att lyssna på Bernanke, och även hans svenske riksbankskollega, Stefan Ingves är då angeläget. Det till synes enkla, det kortsiktigt populära, kan ibland vara det som verkligen bör undvikas.