Under tisdagen var det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Det fanns en del att uppmärksamma. Riksdagen ville belysa det faktum att Regeringsformen fyller 50 år i år. Statsminister Ulf Kristersson ville helst tala om hur bra det går eller kommer att gå för Sverige, nu när regeringen nått halvtid i mandatperioden.
Så gott som alla andra väntade på Kristerssons tillkännagivande om nya ministrar. Redan innan mötets öppnande stod det klart att en ny EU-minister och utrikesminister skulle utses.
Det blev fler förändringar än så.
Ny EU-minister blev moderaten Jessica Rosencrantz. Hon var fram tills idag riksdagsledamot, ordförande i riksdagens EU-nämnd och vice gruppledare i riksdagen. Att hon blev utsedd till ny EU-minister var därför inte direkt någon direkt skräll. Hennes namn är ett av dem som nämnts flitigast i förhandsspekulationerna.
Namnet på den nya utrikesministern blev heller inte någon överraskning. Maria Malmer Stenergard (M) var en av förhandsfavoriterna till posten. Precis som sin företrädare, Tobias Billström, har vägen till utrikesministerposten, en av regeringens tyngsta, gått via migrationsministerposten.
Moderaten Johan Forsell fick byta ministerpost. Han går från att vara bistånds- och utrikeshandelsminister till att bli ny migrationsminister.
Att genomföra Tidöavtalets migrationspolitik kräver sin politiker. Mest av allt lojalitet: till partiet och till regeringen. Utmärkande för Malmer Stenergard ministertid var hennes hårda nypor, att hon tyckes kunna bortse från kritik och att hon inte riktigt verkade bry sig om att hon inte var riktigt uppskattad av någon utanför regeringen. Målet var tydligt: Tidöavtalet migrationsöverenskommelse skulle genomföras till varje pris.
Det är egenskaper och en målsättning som Johan Forsell nu behöver ta över. Sverigedemokraterna kommer inte att tveka att uttrycka sitt missnöje om de anser att han i jämförelse med Malmer Stenergard drar ned på takten i genomförandet av Tidöpolitiken.
Den morot han möjligen kan se fram emot är att han en dag, i likhet med sina företrädare, kan bli utrikesminister. Men det kan dröja – länge.
Den nya bistånds- och utrikeshandelsministern heter Benjamin Dousa. Den tidigare MUF-ordföranden meddelade så sent som 2020 att han skulle lämna politiken. Efter ett par år som lobbyist, först som vd på tankesmedjan Timbro och sedan drygt ett år på Företagarna är han nu tillbaka som politiker. Valet ter sig som tämligen oväntat. Dousa sågs länge som ett politiskt stjärnskott, men som lobbyist har han inte direkt satt något större avtryck i samhällsdebatten. Nu ska han prövas som minister.
Men det var inte bara moderater som fick nya poster. Två av Liberalernas ministrar, arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson och utbildningsminister Mats Persson ”byter” jobb med varandra.
Det ter sig också som ett oväntat drag. Ingen av ministrarna har fått riktigt genomslag på sina respektive ministerposter. Frågan är om det hjälper att byta plats. Att genomdriva politik som i grunden går emot det liberala idéarvet är svårt.
Den största utmaningen står dock den nya utrikesministern Maria Malmer Stenergard (M) inför. Att klara rollen som utrikesminister i en tid då Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget, kommer inte att bli lätt. Det kräver en rad egenskaper och fingertoppskänsla som Malmer Stenergard hittills inte visat prov på.
Till en början behöver Maria Malmer Stenergard också förhålla sig till de rykten och spekulationer som följde efter hennes föregångare Tobias Billströms oväntade avgång i förra veckan.
En del av de rykten som florerat har handlat om att utrikesdepartementet haft en långvarig konflikt med regeringens samordningskansli där även tjänstemän från SD arbetar. Ett annat rykte handlar om att Billström inte uppskattat den konkurrenssituation som uppstått mellan utrikesdepartementet och det nationella säkerhetsråd – som leds av Kristerssons barndomsvän och tidigare Strängnäsbon Henrik Landerholm (M).
Både Billström och Kristersson har förnekat ryktena. Samtidigt lär de inte ebba ut första taget. Att en sittande utrikesminister, därtill en partitrogen politiker, avgår utan att ange ett bättre skäl än att det är dags att göra något annat ter sig som ytterst osannolikt.
Malmer Stenergards första tid som minister lär därför skärskådas. Hon kan räkna med att behöva börja sin tid som utrikesminister i uppförsbacke.