Den ryska regimens militära press mot Ukraina har trappats upp ytterligare. Artillerielden vid fronten i Donbass har sedan i fredags mångfaldigats och krävt flera dödsoffer. De ryska myndigheterna genomför mer eller mindre improviserade ”evakueringar” av äldre, kvinnor och barn från ockuperade områden till Ryssland. Deras enda syfte är att skapa tv-bilder som ska föreställa en civilbefolkning som påstås vara hotad av Ukrainas armé.
Under tiden matas den ryska befolkningen med uppgifter om diverse attentat och beskjutningar av civila objekt. Angreppen tillskrivs ukrainsk militär men visar sig gång efter gång vara iscensättningar eller rena lögner.
Detta är en svår tid för Ukraina som behöver omvärldens stöd. Sådant stöd ges och mycket av det är bra. Men det kan bli väsentligt bättre.
Först och främst gäller det att hålla fast vid principfrågan. Det är den ryska regimens aggression som utgör ”krisen”, vilket ytterst bottnar i Moskvas vägran att acceptera Ukraina som en självständig stat. ”Krisen” är inte orsakad av ukrainsk politik, Natos existens eller något som USA tar sig för, utan handlar om rysk imperialistisk ideologi.
Det var rysk militär som angrep Ukraina 2014 och ockuperade delar av landets territorium, inte Ukraina som angrep Ryssland. Det är inte Ukraina som gör anspråk på ryska landområden och kräver att Ryssland utformar sin lagstiftning på det ena eller det andra sättet. Till dags datum har inte en enda person dödats eller sårats på ryskt territorium medan 14 000 personer har mist sina liv på ukrainskt.
Ukrainas sökande av försvarsallianser, mottagande av västlig militär hjälp och dess uppbyggnad av en numera ansenlig försvarsmakt är en reaktion på rysk aggression. Detta är defensiva processer, inte en politik vars syfte är att hota Ryssland.
Allt detta borde numera vara självklarheter för världens fria länder. Och det är de när principfrågorna ställs just så. Men de är definitivt inga självklarheter i det spel som pågår. Från vissa europeiska huvudstäder efterlyses kompromisser och dialog. Men hur ska man kunna föra dialog med en gangster och var finns kompromissen mellan Ukraina som ett självständigt, fritt land och en vasallstat till den ryska diktaturen?
I dessa centrala frågor behöver fler i väst göra sin demokratiska hemläxa.
För det andra måste väst i utformningen av sina motåtgärder komma ifrån den förenklade doktrinen om av på eller av, krig eller fred. Hotet om sanktioner är nu kopplad till en invasion som väst beskriver som ett omfattande konventionellt angrepp.
Men Moskva följer inte alltid det scenariot utan agerar gärna i gråzonen. Det är cyberangrepp, avstängningar av havsområden, kontrollerade upptrappningar av strider i Donbass med hjälp av egna trupper vars närvaro Kreml förnekar, utdelning av ryska pass till ockuperad befolkning och nu steg mot en formalisering av ockupationen i östra Ukraina.
Mot denna gråzonsaggression har väst inte producerat några effektiva svar. Man lyckas inte nå enighet kring ett flexibelt förhållningssätt där varje rysk stridsåtgärd möter en motreaktion. Inte heller klarar väst av att lägga sig steget före för att beskära Moskvas manöverutrymme. Utplacering av fredsbevarande trupp hade varit en sådan åtgärd som kunnat stänga dörren för en rysk storinvasion.
USA:s och Storbritanniens offentliggörande av underrättelseinformation om Moskvas planer får, liksom de snabba leveranserna av defensiva vapen till Ukraina, ses som positiva undantag och bra steget före-åtgärder. Men på det hela måste väst höja sig. Vissa sanktioner behöver finnas som hot medan andra bör aktiveras omedelbart. Det senare gäller framför allt om Moskva erkänner de ockuperade ukrainska områdena i Donbass som självständiga stater.
Och det gäller att hålla takten i leveranserna av vapen till Ukraina för att täppa till luckorna i landets försvarsförmåga. Här bör även Sverige hjälpa till.