Det började som en tanke. Kanske skulle vissa bostadsområden i en del kommuner, som på senare år tagit emot många nyanlända, kunna undantas från EBO-lagen – alltså lagen om eget boende, som ger asylsökande friheten att bosätta sig var de vill med bibehållet ekonomiskt stöd – eftersom det på några platser har uppstått social problematik och segregation.
Resultatet blev att 32 kommuner, bland annat Eskilstuna och Katrineholm, från och med den 1 juli i år får peka ut avgränsade områden, vilket vid en första anblick kan låta rimligt. I nästa andetag inser de flesta att alla undantag innebär en gränsdragningsproblematik, vilket har blivit extra tydligt på senare tid när lokalpolitiker på flera håll har flaggat för att de vill undanta hela kommuner.
En av dem är Göran Dahlström (S), kommunalråd i Katrineholm, som motiverar önskemålet med att "Katrineholm är ett utsatt område. Det har vi varit under flera år och nu behöver vi få andrum" (SVT Sörmland, 5/2).
Samma tongångar finns i exempelvis Malmö, Göteborg och Helsingborg, och i Eskilstuna säger kommunalråden Jimmy Jansson (S) och Jari Puustinen (M) att de helst ser att hela kommunen undantas, vilket även oppositionsrådet Kim Fredriksson (SD) föreslår i en debattartikel i EK/ST i dag. Hans partiledare Jimmie Åkesson (SD) går ännu längre och menar att "hela Sverige är ett utsatt område" (Aktuellt, 28/1).
Här måste först och främst det självklara påpekas: Varken Sverige eller någon enskild kommun är ett enda stort utsatt område. I alla fall inte om man använder Polisens definition, där ett utsatt område beskrivs som "ett geografiskt avgränsat område som karaktäriseras av en låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället".
Beskrivningen stämmer knappast in på hela landet och inte heller på hela Katrineholm, vilket Göran Dahlström vet.
Därför bör Dahlström lyssna på sin partikollega i Forshaga, Roger Johansson, som har en betydligt mer lösningsinriktad inställning. Förra veckan förklarade han att hans kommun inte är ett utsatt område.
Däremot har de ibland svårt att få ekonomin att gå ihop och det han och en hel del andra kommunpolitiker efterfrågar, är långsiktiga spelregler från riksdagen så att de vet vilka ekonomiska förutsättningar de kommer att ha framöver, så att de kan planera (Aftonbladet, 5/2).
En annan person som är värd att lyssna på är Johan Bäckström, verksamhetschef för den ideella föreningen Kompis Sverige, som nyligen slog fast att en ändring i EBO inte bryter segregationen, eftersom det inte kommer ge Fatima i Angered någon att prata svenska med eller få etablerade svenskar att plötsligt dela med sig av sitt personliga nätverk.
Hans åtgärd är att via föreningen matcha personer med olika bakgrund i kompispar och anordna aktiviteter, så att människor ges möjlighet att träffa folk med en annan bakgrund än sin egen, för att på så sätt bryta segregationen. (Aftonbladet, 6/2)
Det visar varför undantagen i EBO-lagstiftningen är en skrivbordsprodukt som slår snett och som uppenbarligen kan missbrukas. För lokalpolitikerna i de 32 kommunerna, som rymmer runt halva Sveriges befolkning, vet precis vad intentionen med undantagen är.
Regeringen kan därför gott ställa ett ultimatum: Antingen använder ni regeln som den är tänkt – eller så tas förändringen bort.