Den konstlade föreställningen att det efter valet kan bli tal om två, och endast två, regeringsunderlag bör spräckas under det som återstår av valrörelsen.
Båda de fyrpartigrupper som påstås vara ”lag” klyvs av djupgående motsättningar. Med ytliga lager av fernissa försöker en del dölja mångåriga klyftor i inställningen till så stora saker som den ekonomiska politikens huvuddrag och landets säkerhetspolitik.
En pågående moderat affischkampanj om fyra partiers påstådda samstämdhet i sakfrågor är så gravt missvisande att den går bortom det oärligas gräns. Att manifestera detta slags illusionsmakeri i en bussresa med fyra partiledare blir framför allt förtroendeskadande för dem som stiger på bussen.
Oavsett om mandatens fördelning i riksdagen i första hand pekar på en regeringsbildare från det socialdemokratiska eller det moderata partiet är de fyrpartigrupperingar det ordas om inte hållfasta som regeringsunderlag, särskilt inte under säkerhetspolitisk kris som kan följas av internationella finans- och andra kriser. Det är bättre om det ohållbara klargörs eftertryckligt före valet, eller åtminstone omgående då förhandlingar om regeringsbildning vidtar.
Vad det egentligen behöver överläggas om är hur en regering, oavsett vem statsministern är, ska kunna förankra sig över den traditionella blockgränsen. Detta behövs särskilt i ett antal mycket stora frågor, där det gäller att förena snabb svensk handling med hållbar ekonomisk politik och med god internationell trovärdighet, särskilt gentemot de länder som nu är våra främsta militära allierade.
Inte långt efter valet ska Sverige vara ordförandeland i EU, och det under fortsatt kraftmätning med Putindiktaturen i Ryssland. Efter valet behöver Sverige snabbt kunna fungera som en viktig och aktiv medlem i Nato.
Kostnaderna för militärt och civilt försvar behöver höjas avsevärt, och dessutom behöver statsbudgeten hantera framvärkande kostnadshöjningar i kommunsektorn, orsakade av den internationella inflationen och av pågående ändringar i befolkningsstrukturen. Detta bör inte tillåtas driva fram en skärpning av den mest skadliga av de tyngre skatterna, nämligen skatten på arbete.
Viktiga tidigare breda uppgörelser måste vårdas och inte undergrävas, från pensionssystemet till det färska paketet med fortbildningsmöjligheter och ändrad arbetsrätt.
Det krävs också en finanspolitik som ska kunna hantera såväl detta som eventuella mer svåra störningar i världshandeln eller de globala finansmarknaderna. Att det skulle kunna gå helt utan en höjning av några skatter alls är en verklighetsflykt som borde undvikits under valrörelsen.
Det finns, förutom en blocköverskridande två- eller flerpartikoalition, även andra möjliga sätt att hantera de stora frågorna, från säkerhetspolitik till finanspolitik. En minoritetsregering kan vara överens med viktiga partier på ”andra sidan” om att ett antal stora saker handläggs gemensamt, i arbetsgrupper och utredningar – kanske med ömsesidigt betrodda fackministrar. Men trots person- och attitydändringar som kan krävas bör inte heller en koalition av S och M uteslutas.
Den partiledare som tydligast sett – och talat ärligt och tydligt om – behovet att nå över blockgränsen är Annie Lööf (C). Det bör väljare belöna hennes parti för.