Historiskt. Framgångsrikt. Succé. Så har EU:s ministerrådstid under svenskt ordförandeskap beskrivits. Statsminister Ulf Kristersson (M) ska ha levererat starkt. Och att han kan känna sig nöjd med sin insats. 

Det har onekligen hänt mycket under det svenska ordförandeskapet, som för två veckor sedan övergick till Spanien. Sveriges ordförandeskap i det sammanhanget ska inte förminskas. Sverige har, som ordförandeländer ska, agerat som medlare – inte drivit egna idéer och intressen i beslutsprocesserna i ministerrådet.

Men även om det är resultatet som räknas när klubban byter ordförande, så är det inte alltid ordförandelandet som burit beslutsprocessen på sina axlar. Även andra länder är ofta med i att lösa hårda knutar i ministerrådet.

Att stödet till Ukraina i sin helhet har hållit ihop under det svenska ordförandeskapet är glädjande. Ytterligare och förlängda sanktioner mot Ryssland har kommit på plats under våren. Mer humanitärt bistånd till Ukraina. Detta motstånd till Putinregimen och stöd till Ukraina behöver hålla i.

Nödvändighetens tvång är också en nyckel. Insikten om tidspressen i klimatfrågan kan inte räknas bort när det handlar om att ministerrådet kom överens om en ny klimatpakt. Förslaget om ett EU:s utsläppshandelssystem och införandet av en avgift på koldioxidintensiva importvaror från utanför EU är sådant som kan få betydande effekter på klimatutsläppen.

Trångmål kan också ha påskyndat ministerrådets nya överenskommelsen på migrationsområdet. Denna surdeg har det bråkats mycket om under flera år. Men de senaste två åren har antalet asylsökande återigen ökat till EU, däribland kraftigt i Österrike, Nederländerna och Tyskland. Få saker väcker politiker i flyktingmotståndets tidevarv som ett högre antal asylsökande.

Innan frågan hamnat på ministerrådets bord enades EU-parlamentet om en rad förslag, vissa tveksamma, andra välavvägda. Detta har tagits upp på ledarsidan tidigare. Det handlar bland annat om att EU-stater ska stötta varandra i mottagandet av asylsökande. Antingen genom kapacitetshöjning eller att ta emot omfördelade asylsökande. Och tar inte medlemsländerna inte emot nog med asylsökande skulle EU-kommissionen tvinga länderna. Det var en i sin helhet god balans mellan frivillighet, tvång och solidaritet.

Men i ministerrådets förslag är den mekanism som hade kunnat tvinga länder att ta emot omplacerade asylsökande som bortblåst. I övrigt är mycket detsamma. Det är en stor brist att medlemsländerna inte kan tvingas till mottagande av omfördelade asylsökande. Att länder kan köpa sig fria genom att skjuta till pengar eller personal innebär risker. Länder som Italien och Grekland lär fortfarabde ta ett oproportionerligt stort ansvar.

Även den gallringsmetod som ska skilja asylsökande med stor sannolikhet att få uppehållstillstånd från de med låg sannolikhet finns det faror med. Att gränsländer ska etablera anläggningar på gränsen för att direkt hantera asylsökandes ärenden kan fungera. Men det får inte leda till inlåsning av människor på flykt i ohygieniska och destruktiva flyktingläger.