Pensionssystemet hör till det mest långsiktiga. Sedan 90-talet har Sverige ett system som långt mer än tidigare främjar arbetsinsatser. Därmed förstärker det sig självt, liksom samhällsekonomin i stort och andra trygghetssystem. Det har gett en betydligt bättre utveckling av pensionerna än vad indexeringen i de tidigare ATP-reglerna skulle ha gett.
Det har också från 1994 tills nyligen funnits en politisk stabilitet – i fem, tidvis sex partiers gemensamma vård av pensionssystemet. Det är detta som på ett oansvarigt, riskabelt sätt spräckts under senare tid. Måndagens exempellösa turer i finansutskottet belyste hur det, på ett område där en rad partier lovade varandra att vidta åtgärder bara i samarbete och enighet, i stället har spritts en obstinat vilja att inte enas.
Detta är verkligen illa. Det är nu viktigt att försöka ta fasta på hur skador på pensionssystemets roll i samhällsekonomin så långt möjligt kan undvikas.
Först kan då konstateras att Centern dessbättre fått regeringen att släppa det illa konstruerade "garantitillskott" som på ett direkt vilseledande sätt angavs vara ett påslag på det behovsprövade bostadstillägget. I stället följer man en uppläggning som Pensionsmyndigheten pekade på när den redovisade de negativa konsekvenserna av det förslag som nu lagts åt sidan.
Vill man absolut göra en förstärkning av grundskyddet bör man, menade Pensionsmyndigheten, i stället använda den vanliga garantipensionen, som kom till i den ursprungliga pensionsuppgörelsen. Den togs till generöst vid reformen, med en successiv avtrappning som gör att drivkrafterna för arbete – en grundsten för hela pensionssystemet – påverkas även för många med inte så låga arbetsinkomster.
Garantipensionen är dock prisindexerad. Den har inte varit avsedd att öka så mycket som den löneindexerade inkomstpensionen, och har inte heller gjort det. Andra sidan av detta är att när en inflationsimpuls som den i år inträffar är de som lever på garantipension automatiskt skyddade med indexuppräkning. Detta har till och med statsråd tappat bort, när det påståtts att nykonstruerade tillägg skulle vara till för att skydda pensionärer mot följderna av Putinkriget.
Att höja garantipensionen får dock en biverkning. I ett inte så smalt inkomstskikt blir det ett mindre utbyte i framtida pension för den som ökar sin arbetstid eller gör andra insatser som höjer premierna till inkomstpensionen.
Mot detta kan dock ställas att det från flera håll i politiken nu aktualiserats att gå vidare med en sak som länge övervägts. En automatisk "broms" i indexeringen av inkomstpensionen utlöses när pensionssystemets balansräkning närmar sig det riskabla. Än så länge finns dock inte en motsvarande "gas", som snabbar på indexeringen när pensionssystemets finansiella styrka ökat kraftigt.
Den styrkan har nu tilltagit så mycket att den tidigare osäkerheten om möjligheten att införa "gasen" bortfallit. Om det finns både "gas" och "broms" kan tidvis inkomstpensionerna utvecklas snabbare, och systemet blir då även här symmetriskt – med avdrag i dåliga tider och påslag i bättre.
Om man gör detta, med en betryggande försiktighetsmarginal, och även höjer garantipensionen en bit kan balansen i hur pensionssystemet påverkar samhällsekonomin bevaras. Men då måste sans och balans återvinnas, till skillnad från hur det varit den senaste tiden.