Sveriges stadsmissioner presenterade nyligen sin årliga hemlöshetsrapport där Eskilstuna är en av de tio kommuner som särskilt granskats.

I rapporten varnar organisationen särskilt för en ökande strukturell hemlöshet. Det vill säga hemlöshet bland människor som inte har någon bakomliggande social problematik. Det handlar i stället om kronor och ören. Om personer som inte har råd att ta sig in eller hålla sig kvar på bostadsmarknaden.

För att avgöra hur stort ett problem är behövs kunskap. Men den saknas i Eskilstuna. Kommunen kartlägger inte, enligt Hemlöshetsrapporten, hur många hemlösa som finns i staden. Hur många som riskerar hemlöshet blir en ren gissning. 

Det finns dock statistik som visar hur många som vräks. Under 2021 genomfördes 63 vräkningar i Eskilstuna. Endast Stockholm, Göteborg och Malmö hade fler vräkningar. Eskilstuna placerar sig även i topp på en annan lista. Den som visar hur många barn som vräks. Den nationella nollvision som finns följs inte av kommunen. 

Socialtjänsten i Eskilstuna försöker visserligen minska antalet vräkningar. Sedan förra året finns en anställd vräkningsförebyggande boendestödjare, men behoven är stora och resurserna räcker inte till. Det förebyggande och uppsökande arbetet har dock lett till att vräkningar kunnat förhindras.

Att jobba förebyggande för att förhindra hemlöshet borde vara en prioritet för kommunen. Den som blir hemlös har svårt att ta sig in på bostadsmarknaden igen. Många som blir hemlösa hamnar i en nedåtgående spiral. Risken att drabbas av psykisk ohälsa eller missbruk ökar. Det som från början var ett problem som skulle kunna ha avhjälpts med en bostad kan i stället bli ett komplext och dyrt fall för socialtjänsten att hantera. 

Men från politiskt håll är signalerna klara. I november skärptes regelverket kring socialt utsattas möjligheter att få en bostad via kommunens socialtjänst. Enligt socialnämndens ordförande Göran Gredfors (M) har kommunens regelverk varit alltför generöst tidigare.

På kommunens webbsida är budskapet tydligt: ”Socialtjänsten är ingen bostadsförmedling och har ingen allmän skyldighet att ordna en bostad. Brist på bostäder är inte skäl för att få en bostad genom socialtjänsten.” 

Med andra ord har kommunen prioriterat bort ansvaret för dem som har hamnat i strukturell hemlöshet. Det innefattar även barn: ”du som har barn har som förälder huvudansvaret att ordna bostad,” skriver kommunen. 

Visst, alla har ett ansvar att skaffa sig en utbildning, att jobba, hitta en bostad och ta hand om sina barn. Men alla kan även råka ut för tillfälliga motgångar. Sjukdom, skilsmässa eller arbetslöshet kan leda till helt nya ekonomiska förutsättningar.

De flesta klarar sig ändå – men inte alla. Det är bland dem hemlösheten växer och kommunen väljer att vända bort blicken.