Den som är demokrat, och vill leva i ett fritt samhällssystem, ska respektera samma spelregler som ska gälla för andra.
För att ta ett känt exempel: Den som kandiderar till president, men förlorar, ska inte mobilisera en mobb som tränger in i kongressbyggnaden för att hindra registreringen av valresultatet.
Det som gäller i så stora sammanhang ska respekteras också av mindre omskrivna aktörer, och på mindre orter än Washington. Demokratin och dess arbetsformer – inte minst det fria ordet, en av demokratins grundpelare – har ovänner på många håll, med olika slags idéer.
Ett färskt prov på det har en av journalisterna på Sydsvenska Dagbladet, Inas Hamdan, utsatts för. Hon hade gjort sitt jobb – tack vare hennes språkkunskaper kunde tidningen i en artikel upplysa läsarna om sådant som förekommit på demonstrationer i Skåne mot Gazakriget. På svenska ropades paroller om fred och snabbt slut på kriget. Men i Sydsvenska Dagbladets översattes andra slagord, som ropades ut på arabiska, delvis i megafon.
Det var stödparoller för den Iranstödda, antidemokratiska rörelsen Hamas, som inte vill ha fred, som med våld tagit och utövat makten i Gaza, och som – efter att själva tagit skydd under civilbefolkningens hem – satt igång kriget med anfallet i oktober. Det tidningen belyst är hur den opinion som motsätter sig Israels krigföring är splittrad mellan vitt skilda uppfattningar, däribland den som ansluter sig till Hamas diktaturideologi.
Den nyhetsrapporteringen var besvärande, för Hamasanhängare och en del andra. Några organiserade en hotfull demonstration, vid den kvinnliga journalistens hem. "De ställde sig", skrev Sydsvenska Dagbladet, "utanför hennes bostad i Malmö, viftade med Palestinaflaggor och skrek hotfulla ramsor i en megafon".
Detta var ett försök att skrämmas, så mycket att nyhetsrapportering tystnar eller går omvägar runt det extremister inte vill se i tryck. Sådant ska man inte ge efter för.
Det har annars på senare år vanligen varit den svenska högerextremismens nätsoldater som med trakasserier, skällsord och hot försökt motverka nyhetsförmedling och opinionsbildning. Men de är inte ensamma om att avsky det fria ordet när detta fria ord inte passar dem själva.
Att trakassera och hotfullt samlas invid politikers, journalisters eller andras hem är ett missbruk av demonstrationsrätten som entydigt ska fördömas. Säga emot kan man göra, och man kan kritisera hårt, i skrift eller i tal, men det ska då göras på andra ställen än på tröskeln till privatbostäder.
Det organiserade hemfridsbrottet är ett oskick – dessbättre hittills relativt sällsynt i Sverige. Bland undantagen finns antikärnkraftsrörelsen kring 1980. Två ministrar och deras anhöriga utsattes för mycket närgångna demonstrationer i radhusträdgård och vid sommarställe.
Det som hände i Malmö tycks följa ett mönster som blivit mer vanligt i Storbritannien, med demonstrationer tätt inpå parlamentsledamöters bostäder och trakasserier och hotelser mot kandidater och valarbetare. Främst, men inte enbart, har det socialdemokratiska labourpartiet utsatts. Förövarna har varit radikala miljöaktivister men också radikala Israelmotståndare.
Oavsett uppfattning – om Israel, Gaza eller annat – bör ingen låta sig utnyttjas och användas som kamouflage av sådana som tar till dylika metoder mot sina meningsmotståndare – eller mot nyhetsförmedlingen.