Den 22 juli 2011 mördade den högerextrema terroristen Anders Behring Breivik 77 personer och skadade cirka 90 personer på norska Utøya. Trots en pågående coronapandemi hölls den årliga minnesstunden utanför regeringskvarteret i Oslo, denna gång utan någon allmän sammankomst.
Efter Utøya har masskjutningar blivit ett signum för högerextrema terrorister. Flera planer och terrorförsök har stoppats genom åren. Andra inte. Moskéattacken i Christchurch, Nya Zeeland, förra året följdes av flera skjutningar runt om i världen.
Men varför blir någon våldsbejakande extremist egentligen?
I en matnyttig intervju med Tore Bjørgo, professor vid Oslo universitet och ledare för Center för extremismforskning från maj tidigare i år, försökte den antirasistiska tidningen Expo få svar på denna, och andra svåra frågor om nutida extremister. Frågan är inte lätt att besvara, menar han. Dels är det skillnad på extremister som eftersträvar ett radikalt annat samhälle utan att använda våld, och de som ser våld som en legitim metod.
Det finns inte heller bara en typ av personer som går med i dessa rörelser, och inte heller en väg in i dem.
Vissa är ideologiskt och politiskt motiverade, vilket inte är ovanligt bland ledare inom organiserade extremistgrupper. Andra blir introducerade av vänner, eller söker på egen hand efter sociala sammanhang och vänskap. Ibland erbjuder extremistorganisationerna beskydd för till exempel mobboffer, och på så vis välkomnas de in i miljön.
För många som lämnade Sverige, eller andra demokratiska länder, för att strida för IS, berättar Tore Bjørgo, var sökandet efter spänningen inte obetydlig. Fascination av våld, vapen och uniformer spelade roll.
Bland de socialt utsatta som rekryteras till våldsamma extremistorganisationer finns också några av de mest våldsamma extremisterna. De har inte sällan en bakgrund i dysfunktionella familjer där våld varit vardag. En del föds in i extrema miljöer. I Sverige finns det andra och tredje generationens nazister.
Också annat i intervjun är nyttigt. Bland annat påpekar Bjørgo att rekryteringsunderlaget förändrats sedan 90-talet. Då handlade det om unga män mellan 16 och 20 år. Nordiska motståndsrörelsens medlemmar är i dag oftare män över 20 år, en del också mellan 40 och 50 år.
I samtalet om hur Sverige, och våra grannländer, ska komma åt problemet med rekryteringen till extremistmiljöer är denna kunskap ovärderlig. Vem är det som blir rekryterad, hur och varför?
Det kan dock inte understrykas nog att Breiviks terrorattack motiverades av en samling högerextrema hatideologier riktade mot minoriteter, i synnerhet muslimer. Idéföreställningen att Europa är under belägring av islam delas med flera europeiska ytterkantspartier. Också Sverigedemokraternas tidigare rättspolitiska talesperson Kent Ekeroth, partisekreterare Richard Jomshof och partiledaren Jimmie Åkesson har utmålat muslimer som ett hot mot Sverige och väst.
Den typen av budskap har konsekvenser.