Hård och saklig debatt är en sak. Det är viktigt i ett demokratiskt fungerande samhällen. Hot, hat och trakasserier är däremot gift som fräter på människors tillit till varandra, som undergräver trygghet och demokrati.
Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste och färska trygghetsundersökning för politiker borde därför fått mer uppmärksamhet än den än så länge fått. Denna gång är det 2022 som hamnat under Brå:s lupp. Rapporten är inte upplyftande läsning för de som värnar ett hälsosamt debattklimat.
Drygt 8 000 förtroendevalda i kommun, region och riksdag har svarat på enkäten. Av dessa är det nästan en tredjedel (29,5 procent) som under 2022 uppgett att de utsatts för bland annat hot, trakasserier, våld, skadegörelse. Särskilt yngre politiker drabbas. En överväldigande majoritet (83,6 procent) av de förtroendevalda som utsatts för den här sortens angrepp har blivit det mer än en gång under 2022. Strax över en tredjedel av dem har utsatts sex eller fler gånger under förra året.
Det är oroande siffror som måste tas på allvar. Dessutom ökar hoten mot politiker. Det senaste årtiondets siffror över andelen utsatta politiker är väsentligt högre än åren innan. Och värst är det under valår, som exempelvis förra året. Det är en trend som måste vändas.
Politikers vana att avstå polisanmäla hot, trakasserier och en del annat är också besvärligt.
Det är upp till var och en att bedöma om de vill anmäla eventuella brott till polisen. Och hur människor känner inför olika situationer skiljer sig åt. Samtidigt kan varje polisanmälan vara ytterligare en pusselbit i att ringa in dem som hotar och trakasserar. Men många i enkäten uppger att de avstår från att polisanmäla eftersom de anser att det är en del av jobbet. Eller så tycker de inte att det är lönt, eftersom de tror de att myndigheterna ändå inte skulle gjort något åt saken. Omkring hälften av dem som polisanmält har inte några positiva, eller till och med negativa, upplevelser av polisen i samband med anmälan.
Så ska det inte vara! Signalen till politiker måste vara att de inte ska behöva utstå den här sortens hot och illabehandling.
Hoten mot politiker riskerar ytterst att leda till att allt färre är beredda att axla ett politiskt uppdrag. Vem ska då sitta i kommunernas och regionernas nämnder och fullmäktige? Och vad händer med det politiska samtalet om politiker, på grund av hot och hat, låter bli att adressera problem eller politikområden för att inte hamna i skottlinjen? När detta utrymme krymps innebär det en sämre fungerande demokrati.
Redan i dag finns det stora bekymmer med att rekrytera folk till partierna och de politiska uppdragen av olika skäl. Hot och hat underlättar inte. Det skapar snara en politikermiljö som gynnar de politiker som trivs och frodas i ett gränslöst och brutalt debattklimat.
Därför finns det goda skäl för alla, både medborgare och politiker, att fundera på hur de tilltalar varandra. Låt inte mobbmentalitet och skrikkamp styra debatten.