En del årsdagar är viktigare att uppmärksamma än andra. Flyktingkonventionen som fyllde 70 år tidigare i veckan är en av dessa. 

Detta viktiga rättsliga dokument gällde till en början enbart européer och händelser innan 1951. Skyddet konventionen gav kom därmed att gälla många som flydde undan förtrycket i stater dominerade av Sovjetunionen till stater i Västeuropa. Sådant möttes inte sällan med sura miner från kommunistimperiets eftersägare. Mot esterna som flytt till Sverige bedrevs en sådan flyktingfientlig agitation. 

Först 1967 kom regelverket att gälla även utanför Europa. I konventionen tydliggörs vem som är flykting och vilka rättigheter de ska ha. Huvudspåret är att ge dem som förtrycks och förföljs skydd. Reglerna utestänger bland annat dem som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser.

Bakgrunden till flyktingkonventionen var andra världskrigets fasor och följder. Vid dess slut var det många som flytt undan kriget eller etnisk och politisk förföljelse och förtryck i diktaturer. Till sitt forna hemland kunde eller ville många inte återvända. De hade etablerat sig på tillflyktsorterna eller såg att farorna de flytt ifrån fortfarande fanns kvar. 

Dessutom hör det till bilden att man i många länder som sagt tvärt nej till judar, andra minoriteter och oppositionella som försökte lämna Hitlers Tyskland nu förstod konsekvenserna av sitt handlande. Dessa erfarenheter ledde till att en rad stater de kommande årtiondena kom att lägga om sin flyktingpolitik från restriktiv till generösare. 

Detta bör dagens politiker påminnas om. 

För runt om i världen finns det många människor som drivits på flykt. Och de kan bli fler. I Syrien har kriget pågått mer än ett årtionde och förtryckarna i Assadregimen är ännu vid makten. I Afghanistan ser vi hur terroremiratet Talibanerna breder ut sig allt eftersom fler och fler amerikaner lämnar afghansk mark. Den afghanska regimen är alldeles för svag och ovillig att hantera hotet.

Samtidigt kan asylsystemet inte lösa de krig och det förtryck som härjar i en del länder. Men systemet ger dem som lyckas fly en möjlighet till ett nytt liv utan stridigheter och diktatur.

Mottagarländers skyldigheter bör dock inte stanna vid detta. Tanken med asylsystemet måste också innebära upprättelse för de som behandlats orätt och ge en verklig chans att bygga sig ett liv i sitt nya hemland. Men så ser inte dagens politikutveckling ut.

Många europeiska politiker har tagit ut en helt annan kurs. Avtal med Turkiet och Libyen har slutits för att hålla människor borta från EU:s gränsområden. Många EU-stater har uttryckt klar ovilja att ta emot och pröva asylansökningar från de få människor som lyckas ta sig till EU. Många politiker, inte sällan från höger men inte uteslutande, pratar om tuffare asyllagar och hårdare gränser. Det ska bli svårare att få varaktiga uppehållstillstånd, anhöriginvandring ska begränsas. Listan är lång. I den riktningen har Sverige redan tagit flera steg.

Konventionen bör världens länder slå vakt om. Men inom EU bör flyktingpolitiken och samarbetet om den förbättras.