Att vara partiledare för ett riksdagsparti är ett slitgöra. Det finns sällan utrymme för en dålig dag. Partiledaren måste vara på topp när den företräder sitt parti – oavsett vad som händer i livet i övrigt. 

I riksdagen finns det dock ett parti som avviker från normen – Miljöpartiet. Där har man inte en partiledare utan två jämställda språkrör, som från början har ett tidsbegränsat mandat. De väljs av kongressen för två år i taget och får som längst sitta kvar i tio år. De kan visserligen göra comeback på posten, men de måste då först ha ett uppehåll på tre år. 

I teorin kan modellen med två språkrör förefalla lockande. I praktiken är det inte lika lätt. Det kan röra sig om personkemi som inte fungerar. Att man har olika syn på vilken väg partiet ska ta. Att ett språkrör lyser lite för mycket och därför ställer den andra i skuggan eller att ingen av dem sticker ut tillräckligt mycket så att väljarna inte riktigt vet vem som företräder partiet. 

Språkrören har på olika vis inte riktigt funkat sedan Maria Wetterstrand (född och uppvuxen i Eskilstuna) och Peter Eriksson företrädde partiet mellan 2002 och 2011. 

Wetterstrand och Eriksson klarade att hålla balansgången mellan den pragmatiska sidan av det politiska budskapet och den idealistiska sidan – som många väljare ansåg vara verklighetsfrämmande flum. De balanserade sig inte fram utan interna protester, men MP fick under denna tid samtidigt större politisk inflytande. 

Det har varit ännu svårare att hitta balansen för de språkrör som efterträtt dem. 

I början av februari avgick Miljöpartiets senaste kvinnliga språkrör, Märta Stenevi. Dels på grund av hälsoskäl, dels för att hon inte längre kände att hon kunde uppfylla rollen. Under hösten blev hon hårt kritiserad, bland annat för sitt ledarskap. 

Ett nytt språkrör ska väljas på en extrainsatt digital partikongress den 28 april. MP har – som vanligt – inte svårt att hitta en rad kandidater, Den här gången är de tre: den tidigare kulturministern Amanda Lind, partiets ekonomiskpolitiska talesperson Janine Alm Ericson och MP:s första vice gruppledare i riksdagen Annika Hirvonen.

De är tre personer med en tydlig intern förankring i partiet. Som är vana med vardagens politiska slitgöra. 

Men MP, som ligger farligt nära riksdagsspärren, behöver hitta ett språkrör som inte bara kan dra sin del av lasset. Personen måste kunna arbeta ihop med det andra språkröret Daniel Helldén. Hon måste också kunna locka väljarna på egen hand och hitta en gyllene medelväg mellan idealismen och pragmatismen i partiet.

Språkrören behöver även hitta ett miljöpolitiskt budskap som går hem bland väljarna i en tid då aktivisters demonstrationer eller rena sabotage får mer uppmärksamhet än innehållet i det politiska budskapet. 

Kort sagt behövs en ny Maria Wetterstand. Om någon av kandidaterna till språkrörsposten förmår att fylla hennes skor återstår att se.