När SD:s partisekreterare kallade islam ”en avskyvärd ideologi och religion” i SVT förra veckan, var det inget olycksfall i arbetet. Det var exakt det budskapet han ville få fram och det är precis den åsikten Richard Jomshof har. Han har uttryckt den många gånger genom åren.

Den retoriska glidningen mellan islam och islamism i dess olika uttryck är ett etablerat grepp för Sverigedemokraterna. När de får kritik kan de säga att de menade det ena och inte det andra, samtidigt som de tilltänkta mottagarna av budskapet vet att SD inte gör någon sådan åtskillnad.

I själva verket är avskyn mot världsreligionen islam en röd tråd som går genom hela partiets existens. Partiledaren Jimmie Åkesson lyfte fram det till en högre nivå i SD:s kommunikation genom att 2009 i ett debattinlägg i Aftonbladet kalla muslimer Sveriges ”största utländska hot sedan andra världskriget”.

SD knyter an till den konspiratoriska Eurabia-teorin som går ut på att Europa och västvärlden befinner sig i ett civilisationskrig mot muslimer som håller på att ta över och tvinga alla icke-muslimer till underkastelse. En teori som har varit en bärande del av Anders Behring Breiviks och andra sentida högerextrema terroristers ideologiska gods.

Islamofobin tillhör de rasistiska uttryck som mest effektivt underblåser motsättningar. Den gör det svårare för svenska muslimer att leva som fullvärdiga medlemmar av vårt samhälle och undergräver i förlängningen vår demokrati.

Men denna intolerans är inte bara väldigt specifik. Den är även allmängiltig. Samtidshistorien visar att andra religiösa och etniska minoriteter lika gärna kan bli måltavla för högerradikaler som mobiliserar brett.

Andra partiers reaktioner på uttalanden som det från Jomshof bör därför vara kraftfulla och gå längre än att bara fördöma. De folkvalda måste göra klart att islam har en given plats i vårt land, att man ska kunna vara muslim med samma självklarhet som man kan vara kristen i Sverige.

Det som politiker säger påverkar inte alla medborgare, inte omedelbart. Men politiker är auktoriteter vars låtanden och göranden vid tillfällen som detta har betydelse för hur den offentliga diskussionen kommer att föras och för stämningsläget i samhället.

Tyvärr gick få, om någon, partiföreträdare fullt så långt i sina kommentarer förra veckan. Moderaternas agerande var dock direkt kontraproduktivt. På onsdagen kallade Ulf Kristersson utläggningen från Jomshof ”stötande” och ”avskyvärt”. Det var bra eftersom alternativet, den för Moderaterna vanliga tystnaden, hade varit värre.

Två dagar efter, i intervju med Göteborgs-Posten, berättade dock Kristersson att han kan tänka sig ett formaliserat samarbetsavtal med Sverigedemokraterna före valet och är öppen för att ha SD-tjänstemän i regeringskansliet under sitt eventuella statsministerskap.

Och det är det här som är problemet. Även de mest kraftfulla markeringar mot SD är inte starka nog om man strax därefter tar ännu ett steg i sitt närmande till partiet. Det var som om Kristersson sa till Åkesson: ”Jag ryter ifrån för att det är vad som förväntas av mig. Men jag ser det inte som så allvarligt. Det påverkar inte vår relation.”

Det har blivit populärt att tala om de påstått kommande förhandlingarna med SD och om ”röda linjer” i samarbetet. Men det är så här det ser ut i praktiken. Förhandlingen pågår nu. SD sätter tonen och flyttar linjer, medan deras tilltänkta samarbetspartier gillar läget och anpassar sig.