Slutresultatet i riksdagsvalet dröjer, i första hand till onsdag. Men med utlandsröster oräknade och med den svaga övervikten under valnatten lutar det åt att det blir en ny statsminister.
Därmed är inte sagt att det kan bli en stabil regering. En minoritetsregering, med Moderaterna som statsministerparti och med kanske ett par mandats övervikt, skulle ha ytterst små marginaler.
Ulf Kristersson har dessutom förvärrat sin situation genom att föra en valrörelse där han i mycket utgått från SD:s problemformuleringar och försvagat sitt eget parti till förmån för SD. Kraven därifrån lär skärpas, men samtidigt bli alltmer svårsmälta för inte bara Liberalerna, utan i en del frågor – som folkbildning och bistånd – även för KD.
Det allvarliga internationella läget har i valrörelsen mycket behandlats som om det mest gällde att lägga mer statliga pengar på att hålla tillbaka energipriser. Men vi är, på mycket goda grunder, på väg in i Nato. Om bara dryga tre månader ska Sverige fungera som EU:s ordförandeland. Det blir under pågående krigsdramatik och i ett läge där Putinsympatisörerna i en del EU-länder kan försöka underminera sanktionerna och uppslutningen bakom Ukraina.
En svag regering, beroende av ett parti som hör hemma inom den europeiska högerradikalismen, är vad Sverige eventuellt kan få. Men det är inte vad Sverige, och våra vänner i Norden, EU och Nato, skulle behöva.
Oavsett om den slutliga mandatfördelningen slår med ett eller ett par mandat åt ena eller andra hållet borde moderater, socialdemokrater, centerpartister och andra talas vid om i vilka former de kan hantera främst säkerhetspolitik och försvarsfrågor i samförstånd.
Inget underlättas av det sätt valrörelsen förts på, och av att den eventuella regeringsbildaren i sin roll som moderat partiledare i hög grad gått in för att höja tonläget och polarisera. Men på något sätt behöver åtminstone några delar av politiken förankras över blockgränsen.
Socialdemokraterna gjorde framsteg i röstandel och mandatantal, nog mycket tack vare statsministerns beslutsförmåga i Natofrågan – men trots en delvis ihålig och slagordspräglad valrörelse. SD ökade mer än S, och kan tacka både M och KD för att de under lång tid hjälpt till med SD:s perspektiv och SD:s mytbildning.
Det ligger nära till hands att den allians med SD som Ulf Kristersson önskat skapa på riksplanet nu kommer att följas av att M och SD samverkar i majoritetsstyren i kommunerna på många fler håll än i Skåne. Även om förändringarna i de kommunala valen i Sörmland inte blev så stora har så mycket mer hänt på andra håll i landet.
Liberalerna har skadats inifrån av en partiledning som mest varit angelägen att följa Moderaterna, och därmed dragits med ut mot en antiliberal högerkant. Partiet överlevde i riksdagsvalet men kan hamna i ytterligare ohållbara situationer om det ska vara avgörande för att ge underlag för en M-SD-KD-samverkan.
Centerpartiet, vars partiledare uppträtt rakryggat, och dessutom helt riktigt pekat på behovet av blocköverskridande samverkan inom bland annat säkerhetspolitiken, hade förtjänat mer framgång. Men det har tydligen varit sårbart för både högerborgerlig och SD-aktig missnöjespolitik i en del av sina traditionellt starka landsbygdsfästen.
Vänsterpartiets taktiska samspel med Ulf Kristersson och dess försök att hänga med i bensinpopulismen har bidragit till något fler mandat för Miljöpartiet. Så något vi i alla fall slapp se är det som det drömts en del om i Vänsterpartiet, att de skulle kunna på allvar undergräva Socialdemokraterna, så som den franska populistiska yttervänstern lyckats göra med det landets socialistparti.
I övrigt har riksdagsvalet lämnat efter sig förvärrade problem och ökade svårigheter att komma till rätta med dem.