Om samhället ska kunna knäcka gängen måste det förebyggande arbetet intensifieras. Det måste både riktas mot de unga som riskerar att rekryteras av gängen och mot de medlemmar som vill lämna gängen. 

I Tidöavtalet finns tydliga skrivningar om hur det förebyggande arbetet mot unga som riskerar att rekryteras ska förbättras. Medlemskap i gäng ska kriminaliseras och straffen ska skärpas. Men frågan om hur avhopparverksamheten ska organiseras lyser med sin frånvaro. 

Det är bara att beklaga.  

I synnerhet som M-ledaren Ulf Kristersson strax innan valet, i en intervju i Dagens Nyheter (23/8), konstaterade att det är orimligt att det ska finnas 290 olika kommunala avhopparverksamheter som kommunerna behöver bekosta. Moderaterna ville därför snarast inrätta ett statligt nationellt avhopparprogram. 

Det var ett löfte som inte infriades. Men Moderaterna är inte ensamma att lova runt och hålla tunt.  

Redan den förra regeringen lovade att införa ett nationellt avhopparprogram med syfte att samordna, förstärka och utveckla de avhopparverksamheter som bedrivs enskilt av kommunerna. Löftet var en av punkterna i det 34-punktsprogram mot organiserad brottslighet som Socialdemokraterna presenterade 2019. 

Men planerna på ett nationellt program stannade på pappret. Polismyndigheten, Kriminalvården, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse som fick i uppdrag att ta fram det nationella avhopparprogrammet tolkade om uppdraget. De döpte om det till en ”nationell samordningsstrategi” och skrev i sin utredning att det snarare handlar om att samordna och utveckla de avhopparverksamheter, som redan bedrivs av ett fåtal kommuner och i privat regi.

Dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S) backade upp sina myndigheter och framhöll att kommunerna har ett eget ansvar och att staten "inte kan lösa alla deras problem" SVT (22/10–21). I stället tillsattes en nationell samordnare och det beslutades att en gemensam nationell webbplats om avhopparverksamhet skulle skapas.

Information är förvisso viktig. Men kommunerna behöver mer hjälp än så. 

Avhopparna har en omfattande social problematik som inte sällan omfattar missbruk. En del lever med en hotbild och måste få skyddad identitet i en annan del av landet. 

Avhopparverksamheten är därför dyr. Enligt Göteborgs stad kan det kosta 1,2–1,3 miljoner kronor per år att hantera en enda avhoppare. 

Det har också visat sig svårt att lämna gängen. År 2019 avslutades avhopparinsatser för 25 personer i Malmö. Ett år senare var det bara 20 procent, fem personer, som bedömdes ha lyckats med sina avhopp.

Så vem är bäst skickad att sitta som spindeln i nätet och se till att den enskilde avhopparen får det stöd och hjälp den behöver? Är det den enskilde eldsjälen i de kommuner som prioriterar frågan eller är det en ansvarig statlig myndighet, exempelvis Kriminalvården.

Svaret borde ganska självklart vara att det är bättre att ha en statligt styrd och finansierad avhopparverksamhet som samarbetar med kommunerna. Att ha en myndighet som samlar information, expertis och som bygger nätverk. Eller som det står i Tidöavtalet: "Att bekämpa brott utgör i första hand statens och inte kommunernas ansvar.”