Det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna i den politiska debatten –särskilt inte när våra politiker gör sitt bästa för att blanda bort korten. Men det är inte sällan något som sker när det ska debatteras om vem som får bestämma vad om vård, skola och omsorg och var pengarna till dessa verksamheter ska komma ifrån. 

I teorin är det inte särskilt svårt. Regeringen och riksdagen sätter, med hjälp av lagar och förordningar upp mål och ramar för verksamheten. Kommunerna och regionerna bestämmer sedan hur verksamheterna ska utformas och hur man vill jobba för att målen ska nås. 

Det sistnämnda är kärnan i det grundlagsskyddade kommunala självstyret (som även omfattar regionerna). Besluten ska fattas så nära invånarna som möjligt och kunna anpassas till de lokala förutsättningarna. 

För att kommunerna och regionerna ska ha denna handlingsfrihet har de rätt att ta ut skatt som dras på invånarnas förvärvsinkomster. I genomsnitt betalar svenskarna 32 kronor och 37 öre i kommunalskatt på varje hundralapp som de tjänar. I Strängnäs betalar man 32,50 i Eskilstuna 32,85 och i Flen 33,10. Cirka två tredjedelar av dessa skattekronor går till kommunen och en tredjedel till regionerna. 

Det rör sig alltså sammantaget om stora belopp som politikerna har att röra sig med. 

Men eftersom förutsättningarna för kommunerna och regionerna inte är lika finns även ett utjämningssystem. De som är rikare betalar till de som är fattigare. 

Dessutom skjuter staten till pengar i olika statsbidrag varje år. 

I praktiken är den här uppdelningen inte alltid lika tydlig. Det är lockande för politikerna i regering och riksdag att nagga det kommunala självstyret i kanterna. Det genom att lägga förslag som detaljreglerar i stället för att sätta ramar och mål för verksamheten. 

Rikspolitikerna ger dessutom inte sällan sken av att de har möjlighet att bestämma hur vård, omsorg och skola ska utformas i detalj. 

Det här beteendet gör inte sällan lokalpolitiker som slår vakt om sitt kommunala självstyre arga och irriterade. 

Men de är heller inte utan synd. I stället för att hushålla med de pengar de redan har kräver många kommun- och regionpolitiker att staten ska komma till undsättning med mer pengar – när de inte får pengarna att räcka eller inte uppfyller lagens krav på verksamheten. 

Det finns visserligen gånger när staten behöver besluta om extra pengar, bland annat när kommunerna och regionernas utgifter ökar på grund av en ny lag eller förordning. 

Men våra politiker i kommuner och regioner kan inte räkna med att staten ska betala ut mer pengar så fort som de begär det.

För då skulle vi lika gärna kunna slopa det kommunala självstyret och övergå till statlig styrning. 

Det finns också en annan aspekt av den här frågan. I den politiska debatten utgår man ibland att det finns ett självklart samband mellan mer pengar och bättre välfärd. Men någon sådan röd tråd existerar inte. Det konstaterar bland många andra Rådet för främjande av kommunala analyser (RKA). 

Bättre kvalitet i skola, vård och omsorg behöver med andra ord inte kosta mer pengar. Det handlar i stället om att ansvariga politiker lägger de pengar de har på rätt saker och prioriterar stenhårt i verksamheten. 

Annorlunda uttryckt hjälper det inte att lägga mer pengar på illa fungerande lösningar och system. Det leder bara till att de kostar mer pengar. 

De politiker som vill ha bättre kontroll över sin ekonomi behöver därför först kavla upp ärmarna och analysera vad det är som funkar illa i verksamheten, ta fram en plan för hur problemen ska lösas och bestämma vilka strukturförändringar som behövs. 

De lösningar man kan kommer fram till kan kosta mer pengar. Då finns en möjlighet för kommunerna och regionerna att höja skatten. Men innan man beslutar att höja skatten ska man tänka på att eventuella höjningar slår hårdast mot de som tjänar minst.

Vi behöver en rak och ärlig debatt om förutsättningarna att få bättre fungerande välfärd. Sjukvårdskrisen kan exempelvis varken lösas under en partiledardebatt i riksdagen eller av att våra regionpolitiker går till pappa staten och ber om mer pengar när de, som i Region Sörmland, misskött ekonomin under flera år.