I Sverige är sedan 90-talet det statliga pensionssystemet utformat så att det kan stärka sitt eget ekonomiska underlag. Det gjordes betydligt mer arbetsstimulerande och därmed välfärdsstärkande.
Detta hänger på att livsinkomstprincipen har, och får fortsätta att ha, central betydelse. Allt ärligt deklarerat arbete ger inbetalda premier. Varje intjänad krona ger därmed pension, då man är över grundskyddsnivån.
Det är en stor skillnad mot 50-talets ATP, där högsta pensionsnivån kunde uppnås genom goda inkomster under bara 15 år. Det blev inte alls den tydliga stimulans till fler år i yrkeslivet och mer arbetsinsatser som kom med 90-talets reform.
Med den ökade livslängden är det här en än viktigare fråga, för möjligheterna att ha finansiellt säker grund för pensioner och andra välfärdssystem. Det blir fler äldre och en större vårdbörda, särskilt i stora årskullar äldre än 80 eller 85 år. Å andra sidan har bättre folkhälsa gjort fler arbetsföra längre. Pensionssystemet medverkar till att fler är i arbete, och är det under fler år.
En annan central del i pensionsreformen var att inkomstpensionen, den stora delen i det statliga systemet, gjordes löne-, inte prisindexerad. Hade inte det gjorts hade, med den goda reallöneutvecklingen, ATP-systemet skrumpnat ihop till mer av grundtrygghetsordning. Fler och fler yrkesaktiva skulle då ha hamnat ovanför taket med stora inbetalda avgifter som inte skulle ge mer pension.
Varje fungerande statligt pensionssystem måste dock ha ett inslag av grundskydd för dem som inte kunnat arbeta eller länge haft mycket låga inkomster. I nuvarande system är det främst garantipensionen. Där ger statliga budgetmedel en utfyllnad mellan vad premierna från arbete skulle ge och en garantinivå.
Den togs till generöst i pensionsreformen. Då fanns ännu många tidigare hemmafruar som inte yrkesarbetat så mycket. En successiv avtrappning av garantibeloppet ger mjukare övergång – men också, i det skiktet, svagare drivkraft till arbete.
Garantipensionen förblev prisindexerad. Den var inte avsedd att följa med reallönenivån uppåt. Men å andra sidan ger den ett skydd för dem med svagast ekonomi i lägen där en plötslig inflationsstöt kommer samtidigt med att produktion och premier till inkomstpension utvecklas långsammare. Just det har nu hänt, och vid årsskiftet sker en höjning av garantipensionerna som är betydligt större än för andra pensioner.
Chefen för pensionsmyndigheten, Daniel Barr, sände nyligen en varning till riksdag och regering om att pensionssystemets grunder undermineras genom att fler får sin pensionsstandard avgjord av annat än den viktiga livsinkomstprincipen. Orsakerna är fler än den tillfälliga, att det senaste årets snabba inflation nu lyfter garantipensionen.
Det har gjorts andra påslag på grundskyddet med tillskott från statskassan, med för lite hänsyn till att pensionssystemets arbetsstimulerade verkan har stor betydelse för hållfastheten i välfärden i stort och i själva pensionssystemet. Får mer än fyra av tio pensionärer – åtminstone för en tid – inte summan av sin årliga pension bestämd av livsinkomstprincipen är det helt klart alltför många.
Alla ansvariga partier behöver nu se till att bättre vårda systemets samlade hållfasthet.