De senaste årens svenska invandringspolitik bygger på falska antaganden. Ett mål, som i sig kan ifrågasättas på etiska grunder, är att kraftigt minska flyktingmottagandet genom skärpta asylregler.
Detta samband är nu så rotat i den politiska retoriken – ”vi ska inte tillbaka till 2015” – att det har blivit immunt mot fakta. Den migrationspolitiska kommitténs betänkande, vars remisstid gick ut häromveckan, visar det tydligt.
Eftersom partierna inte kunde komma överens om en helhet, har det opolitiska kansliet tagit fram en rad förslag som man tror kan samla majoritet var för sig. Analysdelen, framtagen av tjänstemännen, är en god genomgång av kunskapsläget över varför människor väljer att söka asyl i vissa länder. Lagförslagen, formade efter partiernas vilja, är dock i allt väsentligt frikopplade från den kunskapen.
Förenklat är det främst tre skäl som gjort att relativt fler asylsökande kommit till Sverige jämfört med andra länder: De tidigare goda möjligheterna att resa ända upp hit, närvaron av stora diasporanätverk i Sverige och den allmänt positiva bilden av vårt land ur invandrarperspektiv. Asyllagstiftning har däremot en underordnad roll.
Tidigare hindrades inte asylsökande som kommit till Europa att resa vidare. Sedan 2015-2016 stoppas de mer effektivt vid EU:s yttre gräns, främst av Turkiet, och har det mycket svårare att efter ankomst till gränsländerna ta sig någon annanstans. Det var den förändringen, inte skärpt svensk asyllag, som minskade antalet asylsökande i Sverige i absoluta tal från 2016 och framåt.
Om man gör en jämförelse mellan länderna i norr – Sverige, Finland, Danmark och Norge – tar Sverige emot dubbelt så många asylansökningar (76 procent 2019) i förhållande till vår befolkningsandel. Men denna andel har varit ungefär lika stor under hela 2010-talet.
Skillnaderna mellan ländernas asyllagar och bedömning av asylskäl har skiftat genom åren men faktum är att Sverige för närvarande inte sticker ut som särskilt generöst. Tvärtom.
I Norge ges alla som får asyl treåriga uppehållstillstånd, i Finland fyraåriga. Motsvarande längder i Sverige är tre år för konventionsflyktingar och 13 månader för alternativt skyddsbehövande (främst krigsflyktingar). De norska och finska reglerna för familjeåterförening är också mer generösa än de svenska.
Under 2019 beviljade Norge asyl till 73 procent av de sökande, Danmark till 52 procent, Finland till 34 procent och Sverige till 29 procent i första instans. Positiva beslut efter överklaganden förändrar inte denna bild.
”När ett land en gång har blivit en populär destination fortsätter det ofta att dra till sig förhållandevis många asylsökande även om regelverk och villkor förändras i restriktiv riktning”, refererar migrationskommittén en forskningsstudie.
Inte desto mindre innebär lagförslagen en fortsättning på samma spår som tidigare. De bärande delarna är tidsbegränsade uppehållstillstånd som regel, med högre trösklar för permanenta, samt tuffa krav för familjeåterförening.
För att göra Sverige till ett mindre attraktivt land för flyktingar drar politikerna hårt i lagspaken – ja, vissa vill dra än hårdare. Det blir inte märkbart färre som kommer än annars men tiotusentals människor får ett mycket sämre liv. De nyanländas etablering i Sverige blir svårare.
Kritiken från remissinstanserna på just dessa punkter är öronbedövande. Kommer politikerna att lyssna?