Det var inte många rätt när Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch intervjuades av Dagens Nyheter (31/1). De som önskade klarhet i varför hon tycker det är klokt att söka samarbete med SD får leta länge till.

Buschs påstående att hennes parti grundades som en motrörelse till nazismen stämmer inte. Den kristdemokrati hon pratar om är snarare hemmahörande på kontinenten än i Sverige. En politisk rörelse född ur självrannsakan efter andra världskrigets fasor. Medlöperi och allmänt svajande när det gällde förtryckarorganisationer ville de inte se igen. Parlamentarisk demokrati och rättsstat blev svaret.

Kristdemokraterna i Sverige kom senare och växte ur ett motstånd mot nedskärning av kristendomsläran i skolan. Partiets anknytning till dess släktingar på kontinenten är ett senare kapitel.

Att KD ser SD som en tilltänkt samarbetspartner var anledningen till att Busch började prata om nazism. För denna partner är inte vilken som helst. Partiets historia är fylld med personer från svensk fascism, nazism och grov rasism. Ska man göra gemensam sak med ett parti med en sådan bakgrund måste man kunna förklara ett och annat. Busch pressar fram att hon inte tycker det är en lätt fråga men att hon har slutat älta den. Vad som fått henne att sluta älta är dock oklart.

Hon nämner även SD:s ”kopplingar till nazismen in på 90-talets Sverige”. Vad är det som får Busch att tro att dessa kopplingar upplöstes och försvann vid millennieskiftet? Människors bakgrund och tidigare engagemang påverkar partiers politik och kultur. Dessutom är det inte som att extremismen i partiet upphört. Deras högerextrema historia pågår här och nu. Medier avslöjar gång efter gång SD-politiker och partitjänstemän med att rashata, hylla nynazistiska terrorister och ha engagemang i högerextrema organisationer.

I höstas avslöjade tidningen Expo att en SD-tjänsteman på riksdagskansliet var involverad i den högerextrema organisationen och nazistkopplade Det fria Sverige. Svenska Dagbladet berättade strax därefter om ytterligare en anställd på Sverigedemokraternas riksdagskansli. Men det som för den förste ledde till avstängning innebar inga konsekvenser för den andre. Att ha ”ett passivt medlemskap” i en vit-makt-grupp var inte allvarligt nog i SD-ögon.

SD har öppna spjäll till vitmaktrörelser och högerextrema projekt. Det borde oroa de allra flesta ansvarstagande politikerna. Men i KD och de övriga i Ulf Kristerssons högerprojekt sägs det inget. Problemet är inte att Busch är dålig på att förklara samarbetet med SD. Problemet är att SD är en tilltänkt samarbetspartner för hennes parti.