I lördags gick hundratusentals ryska medborgare ut på gatorna för att protestera mot fängslandet av oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj och mot den korrupta statsledningen. Regimen svarade med våld och gripanden. Över 3 000 personer togs i förvar.
Protesterna har gett eko över världen, inte minst tack vare Navalnyj-gruppens senaste undersökning och film om president Vladimir Putins mångmiljardpalats, som publicerades förra veckan och nu har setts av många även i Sverige.
Och det finns en bred uppslutning i svensk politik till stöd för demokratikampen i Ryssland. Med undantag för SD är partierna eniga om exempelvis vikten av skarpare EU-sanktioner mot landets maktelit. Så ser det inte ut överallt i unionen, vilket är en orsak till att EU fortfarande är långt ifrån stängt för pengar som stulits från det ryska folket.
Men det svenska politiska stödet till dem som bekämpar och drabbas av förtryck är ändå till stora delar selektivt och halvhjärtat. För vad vill de som nu kritiserar våldet och rättsövergreppen i exempelvis Ryssland och Belarus göra för att hjälpa offren? Alltså handfast, bortom fördömanden.
I höstas införde Litauen så kallade humanitära visum för att ge fristad till belarusier som förföljs av regimen. Det har inte använts av särskilt många personer. Men själva möjligheten är viktig. Människor som vet att de har vägar till skydd är mer villiga att ta risker. Inget parti i Sverige har dock föreslagit något sådant för Belarus. Den gängse ordningen är den omvända: "Risken" för att personen kommer att söka asyl är ett starkt skäl till att neka honom eller henne visum.
Sveriges behandling av asylsökande från Ryssland lämnar också en del att önska. Ledarsidan berättade för ett år sedan om asylavslaget till en förföljd rysk publicist (5/11, 2019). Utlåtandet från Migrationsverket om förhållandena i Ryssland har en räckvidd bortom detta ärende: ”Migrationsverket bedömer […] att bristerna inte är så utbredda och allvarliga att rättssystemet generellt inte kan anses vara godtagbart.”
Ryska åklagare och domstolar som rutinmässigt låser in för regimen misshagliga personer efter skenrättegångar anses vara ett godtagbart rättssystem vid bedömningen av asylskäl.
Det här visar att ett lands demokratisträvanden, så som de uttrycks i utrikespolitiken, måste hänga ihop med dess flyktingpolitik. Man måste se de förföljda både när de visas i tv och när de står på vår tröskel. Och det är orimligt att i ena stunden fördöma diktaturens brutalitet och i andra stunden jobba för en minskning av flyktingmottagandet från en redan historiskt låg nivå.
Så protestera gärna mot förtrycket. Men glöm inte att ge offren fristad och upprättelse.