Många politiker är överens om att svensk integrationspolitik måste fungera bättre. Men det räcker inte att ringa in problemet. Politikerna måste också kunna peka på fungerande lösningar.

En av sakerna de kan börja med är att läsa en färsk rapport från Institutet för Arbetsmarknads- och Utbildningspolitisk Utvärdering (IFAU). Den heter "Etablering av nyanlända flyktingar – effekter av en tidig och intensiv arbetsmarknadspolitisk insats" och går igenom precis det.

Författarna har studerat en försöksverksamhet i Göteborg under 2016–2020 som Arbetsförmedlingen, Göteborgs stad och den största fastighetskoncernen i Göteborg, Förvaltnings AB Framtiden drev. Uppdraget: Få flyktingar med kort utbildningsbakgrund (ej avklarade gymnasiestudier) som nyss beviljats uppehållstillstånd i jobb så snabbt som möjligt.

Forskarna, tillsammans med Arbetsförmedlingen, identifierade 140 potentiella deltagare, varav hälften erbjöds en intensiv integrationsplan. Den andra hälften utgjorde en kontrollgrupp som i stället följde reguljär ordning med 15 timmars SFI i veckan samtidigt som de fick söka jobb på egen hand.

En klar majoritet av de tillfrågade flyktingarna tackade ja till den intensiva etableringsmetoden. Under tre månader fick de genomgå extra språkträning anpassade efter sin förmåga och kurser på svenska inom service, samhällsintroduktion och en del annat motsvarade 40 timmar i veckan. Delar av denna språkutbildning fortsatte därefter parallellt med ett halvårs arbetspraktik och avslutades med professionellt stöd från arbetsförmedlare. 

Resultatet: Skillnaderna mellan de två grupperna är betydande. De som deltagit i det intensiva programmet hade under det hela det första året haft en väsentligt högre sysselsättning (30–40 procent) än de som inte fått tillgång till samma åtgärder (10–20 procent). De som genomgick SFI och sökte jobb på egen hand kom visserligen så småningom ifatt i sysselsättning, fast först tre år efter att verksamheten upphörde.

Språkundervisningens högre tempo i kombination med andra åtgärder, som att försäkra sig om att handledare på praktik inte kunde deltagarens förstaspråk, kan ha spelat stor roll. Samtidigt ska inte personlig motivation eller attityder underskattas. Exempelvis kan vi se hur de positiva effekterna på kvinnorna i intensivspåret inte var lika betydande som det var för männen. Vad det beror på är inte helt klart. Men det är inte otänkbart att föreställningar om könsroller hemifrån som ett uttalat hemmafruideal dämpat en effekt som hade kunnat vara ännu starkare.

Insatserna var också en vinst för samtliga involverade. Flyktingarna hittade jobb mycket snabbare och fick därmed också en egna inkomster. De offentliga aktörerna behövde förvisso initialt lägga mer pengar på insatserna än vanligt. Men de fick tillbaka det i andra staplar. Det handlar om mer skattemedel från fler jobbade timmar och lägre utgifter för olika sorters ekonomiskt stöd. 

Forskarna slänger förvisso in en brasklapp att de inte har lyckats få tillgång till precis alla kostnader och intäkter. Men deras sammantagna bedömning är att insatserna är självfinansierande! Att projektet i Göteborg byttes mot andra försöksverksamheter är därför tråkigt – mycket talar för att det bör replikeras och prövas på fler håll. Varför inte i den här delen av Sörmland?