Så länge vi minns Förintelsens offer lever de kvar

78 år efter andra världskrigets slut blir Förintelsens överlevare allt färre. Snart finns ingen kvar som kan berätta om sina upplevelser. Vi har alla ett ansvar att  varken glömma dem eller deras berättelser.

78 år efter andra världskrigets slut blir Förintelsens överlevare allt färre. Snart finns ingen kvar som kan berätta om sina upplevelser. Vi har alla ett ansvar att varken glömma dem eller deras berättelser.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Ledare2023-01-26 18:59
Detta är en ledare. Strengnäs Tidning är en liberal tidning.

Under fredagen (27/1) är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Datumet har valts eftersom det är dagen då förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945.

Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar, skriver Olle Adolphson i texten till sången ”Så går vi bort.”

Vi minns fortfarande Förintelsens offer. Många har träffat och talat med överlevare. Hört dem berätta sin historia om fasor som inte riktigt kan beskrivas med ord. 

I år har det gått 78 år sedan andra världskriget tog slut. Förintelsens överlevare blir färre för varje år som går. I dag har flera av deras barn och barnbarn tagit över berättandet. De bidrar till att historien hålls levande, att vi aldrig glömmer.

I dag är deras berättelser viktigare än någonsin. Respekten för människors fri- och rättigheter minskar i allt fler länder. Demokratin och rättssäkerheten utmanas. 

Det är åter krig i Europa. Ett krig där övergrepp mot och dödande av civila leder till att krigsbrotten blir allt fler.

Rasismen och antisemitismen finns kvar såväl i Sverige som i övriga Europa och får aldrig underskattas. 

I en orolig tid behöver vi alla lyssna på berättelserna om Förintelsen, särskilt på dem som tar upp vad som hände strax före och i början av nazisternas tid vid makten. Om ordets makt, när man började dela in människor i ett vi och dem. I önskvärda och icke önskvärda människor. Hur orden stegvis övergick i handling. 

I en debattartikel i DN från 2015 beskriver en av överlevarna Hédi Fried, som gick bort i förra året, hur det gradvis blev svårare och svårare att leva för judar i Transsylvanien, där hon bodde i början av 1940-talet. Hur de efter varje försämring vande sig. Accepterade. Tills den dag då de beordrade att packa en väska. Då 80—100 personer blev instuvade i boskapsvagnar avsedda för åtta hästar. En resa utan vatten och med två stinkande, snart överfulla hinkar som enda avträdesmöjlighet. Ett tåg med slutstation Auschwitz.

Det är skälet till att vi aldrig får glömma. Därför får vi aldrig vänja oss och stå tysta bredvid när människor väljer att sparka nedåt mot personer som de anser vara mindre värda. Därför måste vi reagera mot orden innan de omsätts i handling. 

För vi har alla en möjlighet att stå upp för det som är rätt och riktigt i vår egen omgivning. Att inte sitta tyst när någon går över gränsen. Visst kan det skapa dålig stämning en stund. Men om något borde vi vid det här laget ha lärt oss vilken makt ord kan ha. Vad som händer när vi samfällt tittar bort. När vi inte sätter ned foten i tid.