En bred majoritet i riksdagarna – den svenska och den finländska – står bakom steget till medlemskap i Nato. Socialdemokraternas ställningstaganden de senaste dagarna var inte enhälliga, men majoriteterna var stora.

Bakgrunden i båda fallen är Rysslands väpnade aggression. Det är i Ukraina kriget pågår, hittills med flera avsevärda nederlag för ryska stridskrafter. Den ryska regimens krav inför att kriget inleddes var att en rad länder i Norden och i Östeuropa skulle ge upp sin rätt att själva välja sin säkerhetspolitik.

Hotfullheten i Rysslands uppträdande var uppenbart. Hotfullt är det fortfarande. Det är inget förvånande – och inte heller något ideologiskt lappkast – att det då uppstår bred samling i Sverige och Finland om att gå från samarbete och samordning med Natoländer till fullvärdigt medlemskap.

När de finländska socialdemokraternas partifullmäktige i lördags gav sitt stöd för Natoansökan skedde det med 53 jaröster mot 5 nej och 2  nedlagda. Bilden är likartad med vad som på söndagen hände i de svenska socialdemokraternas partistyrelse.

Det som för närvarande är mest olika i Natofrågans politik i Sverige och Finland gäller de gröna och vänsterkanten. Det svenska Vänsterpartiets finländska motsvarighet Vänsterförbundet går som parti inte emot Natoansökan, dess ledamöter i riksdagen röstar fritt ja eller nej.

Partiledaren Li Andersson står bakom Natomedlemskap, och partiet lämnar inte regeringen. Bakgrunden är att Vänsterförbundet redan i slutet av 90-talet tydligt bröt med sitt kommunistiska arv och sedan upprepade gånger samregerat med icke-socialistiska partier.

Det gröna partiet i Finland är liksom det tyska ett regeringsparti, och i båda länderna är det de som har utrikesministerposten. Pekka Haavisto i Finland har varit en av de främsta aktörerna när Finland valt Natomedlemskapet. De grönas Annalena Baerbock i Tyskland har som utrikesminister varit aktiv och pådrivande för Tysklands och andra Natoländers aktiva hjälp till Ukraina med vapen och utrustning.

Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet går väldigt mycket i otakt med sina motsvarigheter i Finland. Detsamma gäller MP i förhållande till det tyska parti som under årtionden varit deras närmaste förebild.

I Danmark och Norge gäller sedan länge att andra Natoländers kärnvapen inte ska förvaras på dansk eller norsk mark och att det inte heller ska vara ”permanenta baser” för andra Natoländer. Motsvarande sägs i den socialdemokratiska partistyrelsens beslut. Kärnvapenförbehållet har ingen egentlig betydelse, när kärnvapen kan bäras även av kryssningsrobotar och finns på ubåtar.

Detta med baser bör dock inte överdrivas eller missförstås. Stora anläggningar som de brittiska på Cypern eller de amerikanska i Tyskland och Italien är en sak. Samtidigt är ett av Natoländernas gemensamma problem kommunikationslinjer och understöd till de mest sårbara små medlemmarna, Estland, Lettland och Litauen.

Det kan underlätta mycket med en del förråd, personal och transportkapacitet även på svensk och annan nordisk mark. Det är säkerligen inte de socialdemokratiska ministrarnas avsikt att kräva några begränsningar som blir en black om foten i skyddet av Baltikum. Men det bör ses upp så att det inte uppstår glidningar där all stationering framställs som en "bas", så att skrivningen omtolkas till baltisk nackdel och rysk fördel.