Skolor ska vara valbara för alla elever. I dag är det inte så. I praktiken är systemet snedlastat till Sverigefödda barns fördel. Dem kan föräldrarna sätta i kö flera år innan skolstart. Längre tid i Sverige – större chans på populära skolor. Det är ett försteg nyanlända barn inte har.
Resultatet är en sådan segregation som många politiker i andra fall gärna säger sig vilja motverka. Kötid bör slopas som urvalskriterium till skolan. Det är rättvist och jämlikt.
På onsdagen tar riksdagen ställning till regeringens proposition i ämnet. I den föreslås det att skolorna inte längre ska få använda sig av kötid som urvalskriterium. I stället får skolorna välja andra sorteringssätt när det är fler sökande än platser. Syskonförtur, närhetsprincipen eller det som ofta kallas för lottning är några. Samtliga är i linje med den så kallade Åstrandsutredningen från 2020. Detta är goda förslag som borde stöttas av politiker med ett uns av liberalism i sig.
Men det verkar bli stopp i riksdagen, i alla fall om oppositionen får som den önskar. I bästa fall försenas den nödvändiga reformen – i värsta fall blir den inte alls av.
Flera partier ur oppositionen sade förra veckan nej till dessa förslag i utbildningsutskottet. De vill att riksdagen ska rösta ned regeringens proposition. Det förvånar knappast att Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna försvarar ärvda privilegier – det kan mobilisera en del av deras väljarstöd. Däremot är det illa att partier som annars kallar sig liberala, Centerpartiet och Liberalerna, också säger nej till regeringens förslag.
Visserligen finns det frågetecken kring lagkravet att skolor ska ”verka för en allsidig social sammansättning”. Vad det innebär i praktisk mening för myndigheternas tillsyn av skolorna är oklart. Men både grundtanken och att avskaffa kötidssystemet borde dessa liberala partier kunna ställa sig bakom – inte som nu fälla det och verka för att behålla kötiden som sorteringsmetod. Att – som C och L föreslår – begränsa hur många år innan skolstart barn ska få sättas i kö är en kompromiss som är otillräcklig för att motverka de orättvisor som kösystemet förstärker.
Politiker, i synnerhet sådana som kallar sig liberala, måste se bortom friskolebranschens särintressen. De behöver se att det finns skolföretag som med hjälp av köerna gjort affär på att få färre resurskrävande elever och undvika sådana som kräver mer stöd. Så ska inte skolan fungera. De föräldrar som helst behåller kösystemet behöver tänka om. Det sortens kortsiktiga egenintressen leder helt fel – i detta fall till ytterligare segregering av det samhälle där deras barn sedan ska leva.
Avslutningsvis: Orättvisan med köer för att gallra elever till populära skolor motverkar också rörligheten på arbetsmarknaden. De som flyttar till ett nytt jobb, från en kommun till en annan, vill ofta veta att deras barn kan välja skola i den nya kommunen. Hindrar köerna sådant är risken att någon flytt för det nya jobbet inte blir av.