Vid årsskiftet övertar Sverige rollen som ordförandeland i EU. Samtidigt pågår kriget i Ukraina – eller dess efterspel.
Fortsatta sanktioner mot Ryssland behövs säkerligen. Krigets återverkningar inom handel, energiförsörjning och arbetsmarknad behöver hanteras.
Det ställer stora krav på den svenska regering som då sitter. Den behöver ha sådant stöd i riksdagen att säkerhetspolitik och EU-ansvar inte undergrävs av inrikes konflikter och försök att pressa fram regeringskris.
Det talar för någon form av samverkan mellan partier på ömse sidor den traditionella ”blockgränsen”. Om det då kan ske i en koalition eller i annan form återstår att se. Ett intresse att ens vidröra den frågan har knappast visats från Ulf Kristerssons sida. Där talas om maktskifte, ogärna om någon form av samverkan i annan riktning än SD.
Det finns fler frågor av stor vikt för EU i dess uppgift som demokratiernas gemenskap. En av dessa nämndes av EU-ministern Hans Dahlgren (S), då han intervjuades i Nerikes Allehanda i tisdags. Länder där regeringarna respekterar rättsstatens princip kan numera dra på sig att inte få EU-bidrag utbetalda.
Den oftast lågmälde Hans Dahlgren sade inte i klartext att det till stor del handlar om Ungern. Men han påpekade att just denna bestämmelse kommer att sättas på prov, och att detta kan ske under det svenska ordförandeskapet: ”Det är möjligt att det är där som vi första gången i [EU:s] regeringskrets måste besluta ... och ta ifrån dem pengar som de annars skulle ha fått”. Där gäller det, påpekade Hans Dahlgren, att se till att tillräcklig majoritet samlas för beslutet.
Som ansökarland skulle Ungern med nuvarande styre inte ha kunnat släppas in som EU-medlem, med hänsyn till unionens demokrativillkor. Sverige som ordförandeland kan få en ansvarstyngd och krävande roll. Vad händer då, om svenska regeringens statsminister och utrikesminister är beroende av fortlöpande parlamentariskt stöd från ett parti med lojalitet och nära ideologisk släktskap till det regimparti i Ungern som ska fråntas många miljarder i EU-anslag?
Har SD ministrar i regeringen, eller kan de ställa sina krav med hotet att annars fälla viktiga regeringsförslag? Kan en svensk SD-beroende regering fylla sin EU- och säkerhetspolitiska uppgift, även gentemot Putinmedlöparna i Budapest?
Detta uttryckte den diplomatiske EU-ministern inte i klartext. Men frågan ställs av verkligheten.
I ett Europa där demokratin utmanas från utsidan av Kreml, och från insidan av högerradikala auktoritära partier – kan svensk säkerhetspolitik hålla ihop? Knappast om regeringsmakten gjort sig beroende av dem som är ideologiskt samstämda med demokratins auktoritära dödgrävare.