Vad menas med ”konkurrenskraft” för elitserierna i fotboll och ishockey? Den frågan har gjorts till politik. ”Konkurrenskraften", i högsta division i två idrotter men inga andra, ska, enligt avtal på ett slott i Västmanland, ses som statlig uppgift.

Staten flyttar fram maktpositioner, in i det fria föreningslivet. Det är tendensen på sista sidan i oktoberavtalet om nära samarbete mellan SD och regeringspartierna. Elitidrott är en riktning, folkbildning med folkhögskolor och studieförbund, en annan. 

Regeringen ska, heter det, ha ”ett särskilt projekt för de högsta ligornas konkurrenskraft”. Knappast avses konkurrens om biljettintäkter med andra idrotts- och nöjesarrangemang. 

Vad elitklubbar i fotboll och hockey har svårt att konkurrera med är löneläget – i Nordamerika i hockey, och ledande europeiska ligor i fotboll. Sverige är en liten marknad för tv-annonsering och sändningsrättigheter. Redan det gör det svårt att se hur klubbar i Sverige ska kunna lyfta mycket med intäktskällor som är betydande hos internationella storklubbar.

Men något måste ju menas? Är det helt enkelt att med statens budgetmakt intervenera i Riksidrottsförbundets interna meningsutbyte mellan de många mindre penningstarka förbunden och de stora arenaidrotternas toppdivisioner. Särskilda statliga pengar styrda till elitklubbar skulle ta udden av de andra idrottsförbundens röster på Riksidrottsförbundets stämma.

Fler betänkliga möjligheter finns: Särskilda skatteförmåner för sponsorbidrag till elitklubbar i två sporter. Skattemässig förmånsbehandling av spelarlöner när klubbar konkurrerar om spelare med utländska storklubbar. Det vore principvidrigt vad gäller skattesystemets neutralitet mellan yrken och verksamheter.

Eller hindren mot bolagsägande, av oljestater och andra. Ändring där skulle göra skillnad, för ett fåtal klubbar. I andra länder har klubbar som inte är föreningar köpt på sig välbetalda lag. Där finns också mycket av oligarkvälde, oljemakt och andra avarter på näringslivets bakgårdar.

Ett projekt för elitdivisioner i två sporter syns inte i Moderaternas idrottspolitiska motion, även om den pekar mot mer statlig utredning och styrning i idrotten. Vad som menas förblir osäkert. Men en principiellt allvarlig gräns kan överskridas i statsmaktens styrande ingrepp i föreningslivet.

Än mer tydligt, och riskabelt, är det som tidigare kommenterats på ledarsidan, tankar på att byta ut folkbildningsrådet, sammansatt av folkhögskolors och studieförbunds ombud, mot en statlig, styrande bidragsmyndighet. ”Bred reform” åt det hållet är inskriven i oktoberavtalet med SD. Sådant förstatligande var SD-krav redan från att partiet gjorde entré i riksdagen. Syftet var att ersätta den folkrörelsepräglade fria folkbildningen med en statlig ideologisk styrning.

Att tre andra partier gått med på att göra just folkbildningen till ett område där förändring ska genomdrivas i projekt med SD bådar inte gott.

Men det har blivit vanligare att se statlig förvaltning som det mer legitima, och självstyrelse i föreningsliv som sämre. Tar man SD i den båten kan man öppna för att statsmakten blir använd som ett allt annat än frihetligt maktmedel.