Världsläget eller ekonomiska kriser kan bli betydligt värre. Då behövs styrka i statsfinanserna, för att väga emot farliga bakslag i produktion och på arbetsmarknad.
Nu, efter pandemin och när vi ännu har stark arbetsmarknad, är återhållsamhet rätt. Att bre på rejält med skattesänkning, bidrag och priskompensation kväver handlingsförmågan inför den dag då den kan behövas akut.
Behovet av skattepengar stiger dessutom avsevärt inom minst två områden. Försvaret, där hotbilden förvärrats mycket. Och äldreomsorgen, i en länge förutsedd snabb ökning av personer i äldsta åldersgruppen. De pengarna ska inte i stället spritsas ut som kortsiktigt ökad privat konsumtion.
Investeringstakten, i delar av näringslivet och i infrastruktur för kraftnät och annat, bör öka markant. En del annan produktion förändras eller läggs ned då ny teknik och energiomställning slår igenom. Rörlighet på arbetsmarknaden och utbildning för nya eller växande yrken måste bli större.
Investeringsklimatet behöver inge förtroende, för den ekonomiska politikens långsiktighet och för stabila arbetsmarknadsrelationer. Klimatet tål inte en misstro som växer ur nyckfull eller segdragen tillståndsprövning.
Marknadsekonomi är – understödd av kunskapsinriktat utbildningssystem, stark rättsstat och demokratisk politisk kultur – den starkaste kraften för att i teknisk omvandling leva upp till nya miljö- och energiförutsättningar. Men i en marknadsekonomi är priserna nödvändiga signaler. De behöver få verka, även då det frestar på, även då det stör köp- och röststarka intressen.
Det är kostnaderna och besparingarna på marginalen, för att öka eller minska förbrukningen av kilowattimmar eller oljeprodukter, som kan sätta fart på omställning och ny teknik.
Där det anses behövas stöd, till ekonomiskt särskilt klämda grupper eller särskilt hårt drabbade producenter är det centralt att inte trubba av kostnaden på marginalen. Grundbelopp, eller andra stöd som inte berör priset för ytterligare förbrukning gör långt mindre skada. Även de bör begränsas med tanke på statsfinanserna.
I skattepolitiken är det – med gamle FP-ledaren Bertil Ohlins uttryck –”de välståndsbildande krafterna” som ska stärkas. Det görs inte med gynnande av privat skuldsättning. Inte heller med sänkta konsumtionsskatter.
Centralt är i stället att hålla nere skatten på ytterligare arbetsinsatser och inkomster, för företagare liksom för anställda. Kapital bör beskattas så likformigt som möjligt. Skattesystemet ska inte snedvrida kapitalhushållningen och styra bort från det produktiva näringslivet.
Alla dessa krav på framsynt ekonomisk politik har än mer tyngd i det läge vi nu ser i världen. De är dock alla försummade, motverkade eller förfuskade, i den mer slagordsmässiga och taktikstyrda delen av valrörelsen. Värst är det ute på kanterna.
Men även i det politiska livets kärna, från moderater till socialdemokrater och däremellan, har blockpolitik och missnöjesältande gjort för många budskap oansvarigt slösaktiga.
Skärpning behövs. I en rad partier. Och i partiledarutfrågningar och andra evenemang där väljarna ska finna information inför valet.