Hur IS-familjerna i Syrien hanteras är en nyckelfråga för Sveriges framtida säkerhet, enligt Säpos chefsanalytiker Ahn-Za Hagström.

Den meningen inleder Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheter (1/11) och den är värd att läsa igen. För ju längre tid tre-, fyra- och femåringar stannar i läger som al-Hol i nordöstra Syrien, där barnadödligheten ökar enligt en rapport från Hjälporganisationen International rescue committee, desto större blir problemet under de kommande decennierna.

Därför är det en märklig hållning att situationen skulle vara löst så länge barn till IS-terrorister är inlåsta utanför Sveriges gränser.

Som om de inte en dag kommer att släppas från lägren.

Som om de inte då kommer att kunna röra sig lika fritt som andra.

Som om de inte om tio år har blivit tonåringar och decenniet efter vuxna, som kommer att kunna ta sig till Sverige för egen maskin, samtidigt som flera av dem troligtvis är förbannade på landet som lämnade dem i ett läger som av Ahn-Za Hagström beskrivs som det "nya kalifatet", där man "fostrar den nya generationens IS-krigare och terrorister". Hon tillägger att det gäller "att tänka noga på hur de åtgärder som vi som samhälle väljer att vidta påverkar hotet i det längre perspektivet, för nästa generation".

I klartext betyder det att det som kan kännas bäst för den egna säkerheten i dag sannolikt inte är det säkraste för morgondagen. Tvärtom är det lättare att placera små barn än vuxna i en ny miljö, eftersom yngre är anpassningsbara. 

Därför är det ingen fara att ta hem de cirka 60 barn med koppling till Sverige, vilket Ola Mattsson vid Rädda barnen påpekade redan i september, och regeringen måste göra allt den kan för att de här barnen ska komma hit så fort som möjligt.

Allt annat är att skjuta problemet på framtiden.