Alla människor har olika lätt för att lära sig olika saker. Men det är inte samma sak som att alla inte kan bli bättre och framför allt ska skolan inte lägga vikt vid medfödda förmågor och hemförhållanden. Dels för att det rimmar illa med grundskolans kompensatoriska uppdrag. Dels för att prat om "läshuvud" och ifall en elev "kan" matte, gör att det låter som att betygen är förutbestämda och framför allt som att ansträngning inte spelar någon roll.

För det är just vad det gör. Forskning visar att det finns en särskild sorts motivation som är avgörande för att nå resultat. Den kallas "grit", vilket kan översättas med "jävlar anamma" (forskning.se, 9/11-2017). Det är den egenskapen som gör att en elev kämpar vidare, även när det tar emot, och "grit" kan trumfa både IQ och fallenhet.

Tyvärr är det inte den mentaliteten som strömmar igenom svenska klassrum. Tvärtom visar Pisa-undersökningar att en majoritet av de svenska eleverna tror att framgång i matematik beror på talang – inte hårt arbete – medan det i länder med goda skolresultatet, som Japan och Sydkorea, är tvärtom (Svenska Dagbladet, 2/11).

Inställningen märks även hos en del skolledningar och lärarlag, vilket Hamid Zafar, barn- och utbildningschef i Mullsjö och före detta rektor i Biskopsgården, skrev om i början av november (Expressen, 3/11). Efter att ha läst samtliga rapporter från Skolinspektionen om Storvretenskolan, som tvångsförvaltades av staten i januari, märkte han ett återkommande mönster. Skolan hade väldigt låga förväntningar på eleverna, vilket Zafar kallar för de låga förväntningarnas rasism, eftersom det visar att man har olika förväntningar på människor utifrån deras bakgrund. Detta trots att elevernas vilja att få bra resultat är dubbelt så viktig för prestationen som socioekonomiska faktorer, enligt Inger Enkvist, professor emerita vid Lunds universitet (Göteborgs-Posten, 15/12-2018).

Därför får frågan aldrig vara varifrån eleverna kommer eller vilka föräldrar de har. Frågan måste vara hur skolan ska lyckas motivera eleverna att inte göra minsta möjliga ansträngning, utan kämpa vidare när det är både svårt och trist, och kanske omöjligt för en 13-åring att förstå vad kunskapen i framtiden kan användas till.

Även här finns svaret hos högpresterande kunskapsnationer, där skolresultaten placeras i ett större sammanhang och betygen beskrivs som nyckeln till ett gott liv. Kombinera det med att alla elever får stöd för att nå målen, vilket aldrig kommer att lyckas om skolan inte tror på eleverna och om eleverna tror att det är talang som avgör deras öden.