Kommunerna har huvudansvaret för skolan. De bestämmer bland annat hur mycket varje elev ska ha i elevpeng – oavsett om de går i en kommunal skola eller i en friskola.
För de kommunala skolorna är kommunerna också huvudman, det innebär bland annat att de bestämmer hur skolan ska arbeta. Kommunerna ska också se till att det finns tillräckligt med resurser för att driva verksamheten och arbeta för att skolan ska bli bättre.
En av de viktigaste uppgifterna en huvudman har är det så kallade kompensatoriska uppdraget. Det vill säga ansvaret att se till att alla elever – oavsett förutsättningar – når målen.
Det här är dock något som huvudmännen blir allt sämre på.
Skolorna förmår inte att kompensera för elevers skilda förutsättningar. Skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elevers resultat ökar. Elevernas socioekonomiska bakgrund har blivit allt viktigare för resultaten, konstaterade exempelvis Skolverkets tidigare generaldirektör Peter Fredriksson i en debattartikel i DN i slutet av augusti (25/8). Han är långt ifrån den ende som slagit larm om den här utvecklingen de senaste åren.
Men varningsklockorna ringer för döva öron och Eskilstuna är en av dem som inte verka lyssna.
Nyligen gick det att läsa i tidningen att 84 procent av alla elever som gick ut nian på någon av Eskilstunas högstadieskolor vårterminen 2023 var behöriga till gymnasiets yrkesprogram. Men mellan skolorna finns det stora skillnader. På Årbyskolan var endast 59 procent av eleverna behöriga, vilket är den lägsta andelen av alla skolor i hela Sörmland. Årbyskolan tillhör också den tiondel av skolorna i landet med lägst andel behöriga elever.
Så hur tänker sig då kommunen arbeta för att ge skolor som Årbyskolan bättre förutsättningar att se till alla eleverna når målen?
Ja, det är frågan. Det korta och enkla svaret är att kommunen i högre grad förlitar sig på att staten ska komma till undsättning.
För andra året i rad inledde Eskilstunas kommunala skolor 2024 med ett rejält underskott på tiotals miljoner kronor i budgeten. Precis som förra året skjuter majoriteten – som alltså även tagit fram det ursprungliga och otillräckliga budgetförslaget – till extra pengar. Precis som förra året gav majoriteten dessutom sig själva en klapp på axeln: ”Det här lättar på trycket för verksamheterna enormt och skapar ett lugn framåt”, sade kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson (S).
Varken representanter för oppositionen eller facket anser dock att tillskottet skapar lugn i skolan, tvärtom.
– Där tycks vi inte ens vara på samma planet, kommenterade exempelvis fackförbundet Sveriges lärares ordförande i Eskilstuna, Cecilia Rahbek Nöhr, Jimmy Janssons uttalande.
Över huvud taget är det svårt att få klarhet i skolans budget för nästa år, vilket bland annat kan skyllas på kommunens eget budgettrixande. De pengar som skulle skapa mer lugn och ro, kommer att endast att täcka ett underskott som uppstod under 2023.
För 2024 fattas fortfarande 38 miljoner kronor för grundskolan och cirka 90 miljoner för förskolan, grundskolan och gymnasiet tillsammans, säger Liberalernas gruppledare i Eskilstuna Camilla Cederlöf till tidningen.
I år har även en ny resursfördelningsmodell börjat gälla i skolorna. Den går ut på att man höjer grundbeloppet till varje enskild elev. Samtidigt sänks ersättningen bland annat till elever med olika funktionshinder, exempelvis en NPF-diagnos. Enligt en undersökning som riksförbundet Attention utfört har ”sex av tio elever med NPF svårt att hänga med i skolan eller ligger långt efter.” Även socioekonomiskt utsatta skolor, som Årbyskolan, får mindre pengar i det nya systemet.
Det är inte så att kommunen inte vill jämna ut skillnaderna mellan skolorna. Men man använder mindre av sina egna skattepengar. I stället förlitar sig kommunen på de pengar den får i statsbidrag, trots att det är en riskabel metod. Bidragen delas ut ett år i taget och det finns ingen garanti att kommunen ska få samma belopp som man fick förra året när man söker igen.
För skolor med många elever i behov av extra stöd och hjälp innebär alltså det här allt annat än en lugn tillvaro. Det blir svårt för ansvariga rektorer att planera verksamheten – när en stor del av pengarna endast kan garanteras ett år i taget.
Hur detta ses som ett bra sätt att leva upp till det kompensatoriska uppdraget återstår för den styrande majoriteten (S+M) att förklara.