En dom från Hovrätten för Västra Sverige har de senaste dagarna fått både traditionella och sociala medier att koka. En man som åtalats för våldtäkt mot barn har frikänts sedan rätten valt att tolka ordet snippa enligt Svensk ordboks definition som är betydligt snävare än den som används i allmänt språkbruk. En domare i hovrätten framförde en så kallad skiljaktig mening. Hon ville i likhet med tingsrätten döma gärningsmannen för våldtäkt.
Under tisdagen hade domen JO-anmälts över 80 gånger. En hashtag på sociala medier ”#JagVetVadEnSnippaÄr” har använts flitigt.
Sexualbrott kan vara svåra att bedöma. Många gånger står ord mot ord. För att döma en gärningsman ska handlingen vara bevisad bortom allt rimligt tvivel.
I det här fallet anser domstolen att det är bevisat att gärningsmannen har haft sin hand i flickans trosor. Men för att kunna döma honom till våldtäkt mot barn behöver det enligt lag och praxis ha skett en penetration. Det är här som domstolen börjar vela och slå i ordboken. Där går det att läsa att snippan endast består av ”det yttre kvinnliga könsorganet”. Därför säger domstolen att det inte kunnat ha skett någon penetration. Att barn inte gör någon som helst skillnad mellan de yttre och inre könsdelarna verkar domarna inte ha reflekterat över. De verkar heller inte ha tänkt på att de flesta vuxna inte heller använder olika ord.
Domstolen fann således att det inte går att bevisa att det skett någon våldtäkt och mannen frikändes.
Det är lätt att i det här läget brusa upp och bli arg. Att låta känslorna ta över. Men just i det här fallet behöver man besinna sig. För det är inte bara domstolen som agerat konstigt i det här fallet. Även åklagarens agerande går på goda grunder att ifrågasätta.
En åklagare som vill väcka åtal ska skriva en så kallad gärningsbeskrivning, som dels ska innehålla en beskrivning av vad som hänt, dels ha med de lagparagrafer som rör de brott åklagaren vill åtala gärningsmannen för. Beskrivningen av vad som hänt sätter gränserna för själva åtalet. Domstolen får inte röra sig utanför dessa gränser, även om den har viss frihet att döma för andra brott än de som åklagaren tagit med i åtalet.
I det här fallet har åklagaren tvärsäkert yrkat på att mannen ska dömas för våldtäkt av barn – både i tingsrätten och i hovrätten. Hon kunde i stället ha säkrat upp åtalet med ett eller flera alternativa yrkanden exempelvis brottet sexuellt övergrepp mot barn. Då hade gärningsmannen blivit fälld, eftersom det är bevisat att han haft handen i flickans trosor.
Visst hade känslorna fortfarande varit upprivna. Det här förtar inte på något sätt kritiken mot domstolen. Men en fällande dom för ett mindre allvarligt brott hade varit bättre än det frikännande som nu skedde.
Det går att argumentera för att domstolen ändå hade kunnat döma mannen för exempelvis sexuellt övergrepp för barn genom att påpeka detta brott täcks av innehållet i gärningsbeskrivningen. Men ingen av hovrättens domare, inte ens den som ville fälla mannen för våldtäkt, argumenterade för att domstolen borde döma för ett mildare brott.
Man ska samtidigt hålla i minnet att åklagaren inför prövningen i hovrätten ändrade sin beskrivning av vad som hänt så att den – om än marginellt – tätare knöt an till brottet våldtäkt mot barn.
Åklagaren säger visserligen att hon skrev om beskrivningen, efter att domstolen bett om ett klargörande genom så kallad materiell processledning. Att be om ett klargörande är dock något som domstolen ska göra ifall det råder någon tvekan om vad det är som åklagaren vill lägga den tilltalade till last. Till sist är det ändå åklagaren som bestämmer vad som ska ingå i gärningsbeskrivningen eller inte.
Hur domarna och åklagaren borde ha agerat i denna soppa till fall lär juridiska experter fortsätta att diskutera. Kritik bör med rätta riktas mot både åklagaren och domarna som läste ordboken. Deras gemensamma dubbelfel ledde fram till den frikännande domen.