Det har i valdebatterna varit många, ibland andfådda, försäkringar om att inte gå med på att höja några skatter.
Märkligt nog har nästan inget sagts om en skatt, där sannolikheten för ett tryck uppåt är ganska stor, samtidigt som den är en av de samhällsekonomiskt mer problematiska. Skatterna till regioner och kommuner är skatt på arbete. Höjd skattesats är en skärpt marginalskatt på inkomst från löner och företagande (och även pensioner).
Marginalskatt på arbete är det som – tillsammans med främst löneskatternas del av arbetsgivaravgifterna samt avtrappningen av bostadsbidrag – motverkar en väl fungerande arbetsmarknad. De riktigt skarpa marginaleffekterna finns både i nedre och övre delen av inkomstskalan.
Kommunalskatterna tar för de flesta över 300 kronor av varje ytterligare intjänad tusenlapp. Har en barnfamilj bostadsbidrag sänks det när inkomsten ökar. Kvar av en inkomstökning blir mindre än hälften. Dessa föräldrar med låga eller måttliga inkomster marginalbeskattas i praktiken som om de var höginkomsttagare.
För dem som verkligen har högre löner läggs statlig inkomstskatt ovanpå kommunalskatten. Även där blir mindre än hälften av en inkomstökning kvar.
Så det är ingen småsak om kommunalskatterna börjar glida uppåt igen, på grund av sämre kommunalekonomi och höjda priser på det kommunerna köper. Det är just detta som kan ligga i farans riktning, enligt den prognos som den ofta så nyttiga organisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) kommit med.
Prisökningarna som kommit i en våg från världsekonomin kan väntas rulla vidare ett tag till för en del av kommunernas och sjukvårdens inköp. Men samtidigt förutses att skatteunderlaget inte hänger med. Det beror delvis på pensionskostnader, som i kommunerna ökar snabbt de närmaste åren. Det kan betyda att budgetprocesserna på kommunal nivå utlöser rader av skattehöjningar på arbete.
Det skulle samhällsekonomiskt göra klart mer skada än åtminstone en del av de andra skattehöjningar eller nya skatter som det så flitigt tagits avstånd från under valrörelsen. Varför detta svala intresse för den höjning som kan vara mer sannolik men samtidigt är särskilt negativ.
Välorganiserade gruppintressen och väloljade kverulansmaskiner för oväsen och skrämmer partier så snart någon antyder något om kapitalbeskattningen av bostäder eller miljöskatter. Höjda kommunalskatter, med snedvridningar som är utspridda på många, och dessutom till stor del slår i lägre inkomstskikt och i landsorten, ses däremot som mindre känsliga. Åtminstone för de särintressen som har kortast avstånd till radio- och TV-husen.
Men problemet är högst reellt, och det kan slå ojämnt mellan glesbygder och snabbväxande städer – därför att åldersfördelningen ger så olika effekt på äldrevårdskostnader.
Till skillnad från en rad andra områden är detta något där både ökade statliga insatser och en anpassning av den kommunala kostnadsutjämningen bör vara angelägna, förmodligen redan i början av nya mandatperioden.