”Det svenska regelverket bör vara långsiktigt hållbart och inte väsentligen avvika från andra EU-länders.” Så står det i direktiven till den parlamentariska migrationskommittén. 

Formuleringen om att inte avvika från andra EU-länder har också förekommit mycket i debatten under de senaste åren. Där brukar den användas som ett argument för restriktiv svensk flyktingpolitik och bygger på föreställningen att Sveriges regler är för generösa i EU-sammanhang och bör anpassas neråt.

Men det är fel. Redan när regeringen presenterade sin gir i november 2015 var ett tydligt budskap att svensk asyllagstiftning under de närmaste åren skulle ligga på EU:s miniminivå. Det innebär den lägsta nivå i generositet som är tillåten enligt internationella konventioner och Europeiska unionens regelverk för migration.

Där ligger Sverige i dag. Den parlamentariska kommitté som nu arbetar fram den nya flyktingpolitiken, utgår från 2016 års tillfälliga lag när det kommer till skyddsgrunder, uppehållstillståndens längd och regler för familjeåterförening.

Hur de svenska reglerna faktiskt står sig i förhållande till de andra EU-ländernas belyses ändå mycket sällan i offentligheten. Röda Korset har dock gjort det nu i två rapporter. 

För några veckor sedan jämfördes lagstiftningen för familjeåterförening i de 25 EU-stater som omfattas av unionens migrationsregelverk. Jämförelsen visade att Sveriges regler efter förra årets lättnad ligger i EU:s mitt vad gäller generositet, eller något åt det mer restriktiva hållet. 

Om Sverige däremot genomför det förslag som ligger på migrationskommitténs bord, kommer den svenska lagstiftningen i den delen tillhöra unionens allra hårdaste. Vilket kommer göra det närmast omöjligt för krigsflyktingfamiljer att återförenas i Sverige.

På onsdagen presenterade Röda Korset en jämförelse mellan samma 25 EU-länder vad gäller längden på uppehållstillstånd. I Sverige får konventionsflyktingar tidsbegränsade uppehållstillstånd på 3 år som förlängs allteftersom medan alternativt skyddsbehövande (framför allt krigsflyktingar) får uppehållstillstånd på 13 månader. Det är i princip EU:s miniminivå. Motsvarande genomsnittslängder i de andra EU-staterna är 5 år respektive 3 år.

Flyktingarna i Sverige får sina uppehållstillstånd förlängda i de allra flesta fall. Beviljandeandelen ligger nära 100 procent. Men det faktum att uppehållstillstånden de är tidsbegränsade och korta, särskilt för alternativt skyddsbehövande, skapar osäkerhet och försämrar förutsättningarna för etablering. Exempelvis blir vissa utbildningar stängda för den som formellt bara får stanna 13 månader i Sverige.

Den framtida asyllagstiftningen måste komma bort från detta. Uppehållstillstånden ska helst vara permanenta för alla flyktingar. I annat fall bör de tidsbegränsade tillstånden vara tillräckligt långa för att ge trygghet och öppna alla vägar till etablering. 

Och Sverige bör behandla alla flyktingar lika, oavsett deras flyktskäl.